Du är den ende och jag är den andra, den säger mig något din blixtrande tandrad, nu har jag bara glömt det kunde vara vad, min kropp den må svida då du vill den randa, vår kärlek blir aldrig så som andra, längs strand vill vi vandra...
Det var nog
mest för att
få skriva sången
som textrutan fick
bli till och
så skänka läsaren
åtminstone den njutningen
få läsa dessa
rader ej sjungna
samt liksom gunga
tänkt och evigt
i tidens lopp.
(Har du inte orkat läsa ingressen än,
så har du inte orkat med att läsa ingressen än
och då är det bara just så där synd om dig
som om en riktigt utarbetad människa.
Men sjunga hjälpligt kan du kanske?
Tänk dig hur det skulle kunna låta om
du lät dina stämband harkla sig en smula)
Prosa av lodjuret/seglare
Publicerad 2024-09-27 09:38