Höstpiloten

Ljudvallen krossas när insikten kommer om att
den tysta branden är här.

Jag bär en osynlig hjälm med otydliga hieroglyfer
om ett bortglömt förflutet som knastrar när
jag pulserar genom löven.

Startsträckan är full av monster.
Vinden har skulpterat mitt ansikte.
Regnet har släckt min törst.
Och elden har mättat mina gråttyngda ögon
och tomma mage.

Jag föddes en dag som denna för tusentals
år sedan. När civilisationen var ung och
mina vingar var brända av gud.

Fallen stiger jag och lyssnar till mina tysta motorer
som tar mig in i den enda himmel jag känner.

Den tomma horisontlösa bördans.

Men något lutar sig mot min axel.
Det känns som en katt.

Men får sfinxens tyngd ju högre upp i mig
jag kommer.

Till slut faller jag mot den jord jag aldrig gått på.