Det var en mild vårdag, när Rim, endast sex år gammal, firade vårens ankomst tillsammans med Vildur och Vera i fjärilsdalen. Solens ljus silade ner mellan trädkronorna och den friska doften av blommor fyllde luften. Vindarna bar med sig en känsla av nytt liv, och hela världen tycktes glittra i grönskans ljus. Fjädrande gräs, fullt av dagg, omringade dem när de vandrade över dalens böljande kullar.
De kom fram till en gammal, mossbevuxen stuga vid skogsbrynet, en plats som kändes förtrollad med utsikt över Lanscoronas vida fält. Det var där Rim för första gången mötte henne – Beatrice. Hon satt ensam på den slitna trätrappen,till en av de små intilliggande småbodar, med ögonen nedböjda som om hon var försjunken i sina egna tankar. Hennes långa hår dansade i vårvindarna, och hon såg nästan lika ren ut som de första blomstrande blommorna runt omkring henne. Rim kunde inte förstå varför, men något djupt inom honom sa att denna flicka var speciell.
Utan att tveka gick Rim fram till henne. Den där osynliga kraften inom honom drog honom närmare, och när han nådde trappen satte han sig bredvid henne. Det fanns ingen tvekan, ingen rädsla, bara en känsla av att det var rätt. Han kände hennes närvaro som något bekant, trots att de aldrig tidigare hade mötts. Rim sträckte ut sin lilla arm och kramade om henne.
Beatrice, som först såg förvånad ut, tittade upp på honom med sina strålande, blå ögon och log. Det var som om de båda hade känt varandra länge, även om de var främlingar i denna stund.
De satt där i tystnad, två små barn som delade en stund av ren närhet, förenade i den första oskuldsfulla vänskapen som bara barn kan känna. Vårens fågelsång fyllde luften omkring dem, men för Rim fanns bara det ögonblicket, bara Beatrice bredvid honom.
Åren gick, och det var en minnesbild som levde kvar djupt inom honom. Även om livet förändrades och nya äventyr väntade, kunde han aldrig glömma flickan på stugtrappen. Den dagen när han fylldes av en känsla av lugn, en känsla av att ha funnit någon som skulle spela en stor roll i hans framtid.
Många år senare, när Rim satt i kyrkan i Lanscorona under en ljus vårdag, såg han henne igen. Hon stod framme vid altaret och sjöng i kören, och hennes röst bar med sig samma mjuka vindar som den där dagen vid stugan. Rim satt där med en känsla av förundran och en varm tyngd i sitt bröst. Det var hon – flickan från hans barndom, från den gamla stugan vid skogsbrynet. Han hade aldrig glömt henne.
Beatrices ögon mötte hans för ett kort ögonblick, och ett nytt band knöts mellan dem, lika starkt som det första. Deras liv hade gått skilda vägar, men i den stundens blick visste Rim att ödet hade sammanfört dem igen.
Prosa (Fabel/Saga)
av Jaramald
Publicerad 2024-10-20 16:52