Huset står som ett brustet hjärta,
en ruin i lågornas grepp.
Elden slickar väggarna,
en glupsk tunga som stjäl allt syre,
och rummet är ett inferno
där varenda spricka andas aska.
Den nakna kvinnan med vingar
står mitt i stormen av flammor,
fjädrarna svädda och svarta i kanterna.
Hennes blick är en port av glödande järn,
ett skrik utan ljud.
Elden river i hennes hud,
sprickor öppnas som tysta bekännelser
och lukten av bränt sprider sig –
salt, järn och något förlorat.
Fågelpojkar utan vingar står på rad,
som pojkar i frack,
eller käglor på väg att falla.
Ögonen blanka av skräck,
vingstumparna kröks mot ryggen,
och elden målar dem i skuggor
som sträcker sig över spruckna golvplankor.
Den blå pojken lutar sig mot en dörrkarm,
blicken sveper över lågorna,
men ansiktet är tomt,
en spegel av eld och sot.
Han håller en spegelbit,
en skärva som reflekterar eldens dans,
och i glaset ser han bara sprickor –
tusen små avgrunder,
tusen små helveten.
Väggarna spricker som träben,
målningarna krullar sig och skriker stumt,
och golvet är ett hav av glödande kol.
Trappan leder ner i en mörk klyfta
där värmen tynger som bly,
och varje steg är ett brott mot något heligt.
Den svarta hunden ligger i dörröppningen,
ögonen halvslutna, som om den vet
att ingen flod ska släcka lågorna.
Tungan hänger ut som en askfärgad banderoll,
och varje flämtning är ett löfte som brustit.
Lukten av bränt trä och kött,
av böcker som blöder svart rök,
fyller rummet tills allt är ett strypgrepp.
Elden river tapeterna i strimlor,
en våldsam hand som sliter själen ur väggarna.
Den nakna kvinnan med vingar faller på knä,
fjärdrarna fladdrar som sotflagor,
ögonen slocknar i ett hav av gnistor.
Händerna famlar efter något,
ett ord, en tröst, en dörr ut –
men allt är låst, allt är bränt.
Den blå pojken tar ett steg framåt,
skärvan skär in i handflatan,
men ingen smärta tränger igenom,
ingen blodsdropp färgar golvet.
Han ser på elden som om den vore en vän,
som om varje flamma viskade ett hemligt namn.
Fågelpojkarna sjunker, en efter en,
vingstumparna brinner som tältpinnar,
och deras ansikten spricker i leenden
utan läppar, utan språk.
Så faller allt samman i aska,
golvet ger vika och rummet imploderar,
en suck genom brända väggar.
Elden falnar långsamt,
men värmen hänger kvar,
en efterklang av förbannelser,
och den blå pojken står ensam kvar,
blicken tom som ett utbränt fönster,
med skärvan i handen och rök i lungorna.
Och när tystnaden lägger sig
som en tung svepning över allt,
viskar vinden genom sprickorna –
allt är förlorat, allt är aska,
men någonstans i mörkret brinner ännu
en enda liten låga,
en hemlighet som aldrig slocknar.
Fri vers (Fri form)
av Teodor Lemon
Publicerad 2025-03-04 10:43