I mörka skuggor går min tanke fram,
där vinden susar över tidens mark,
bland minnen utan form, en sorgens ark,
ett tomrum i mitt hjärtas hemlig kamm’.
Vad hade jag kunnat få av din famn?
En viskning kanske, ljus i nattsvart bark?
Men ödet valde ensamhetens spark,
och jag förblev i ovisshetens hamn.
Och ändå drömmer jag om det som var,
ett spår av dig i livets långa flod,
där kärlek kunde grott ur drömmens jord.
Men aldrig kom den handen som blev far.
Nu vänder jag mig bort från tidens rod,
och söker tröst i nattens stjärneord.
Bunden vers (Sonett)
av J.Kittel
Publicerad 2024-12-09 21:35