Jag vaknade av grannens stök, bråk och hög musik. Jag ville somna om, känna sömnen röra sig som en mjuk smekning över kroppen och sedan hjälplöst falla ner i en angenäm dröm, där ingen kan nå mig, vara en flytande kropp i kristallklart vatten, flyga därifrån mot en oändlig rymd.
När jag yrvaket kollade min mobil var klockan halv tre och morgonljuset hade ännu inte krupit in bakom gardinen. Snart började trafiken dåna på trafikleden där nere och det ljudet fortplantar sig i huset som seismiska vågor över jordytan. Bilar och lastbilar, på väg mot en destination okänd för mig. Ljuden kommer krypande vid femsnåret och blir allt mer påtagligt framåt sju. Då går det inte att somna om.
Men är man störd så är man. Jag tänkte, om jag väntar en kvart borde det lugna ner sig i lägenheten ovanför. Festen slutar väl någon gång. Precis då kom två ljudliga dunsar samtidigt som musiken ökades en aning, så att jag kunde urskilja vissa ord meningar medan basen slog än mer hammarfast. Det skakade och jag kände ilskan bubbla upp som het lava. Jag måste sova. Den här festen verkar vara oändlig och snart börjar morgontrafiken.
Jag vet vad jag borde göra. Ta på mig morgonrocken och stapla upp, gå genom köket och mot hallen, öppna dörren till trapphuset, knacka på deras dörr, säga några väl valda ord. Men jag låg kvar. Skruvade på mig en stund, för att hitta en bekväm ställning som kunde få mig att slappna av och slumra in. Men inte.
Det gick några minuter. Jag hade bestämt mig och satte mig upp i sängen. Golvet var kallt. Det var ju vinter med kyla och snö. Lägenheten var kylig och var nu tidig morgon inte så inbjudande. Jag tog fram morgonrocken ur garderoben och tog mig ut till köket som var i allmän oordning. Hallen var mörk och jag famlade efter ljusknappen. Ljuset bländade först men sedan kom hallmöbeln och hatthyllan i synfältet. Ytterdörren öppnade jag sakta, tittade ut för att se ingen var där. Tidningsbudet brukade dyka upp vid den här tiden. Men ingen syntes till.
Ute i trapphuset hördes musiken och dunsandet tydligare. Det här måste störa inte bara mig. Alla mina grannar borde ligga i sina sängar och vänta på att oväsendet skulle ta slut. Det var bara jag som vågade mig ut i trapphuset, för att konfrontera detta buller och bång.
Jag tog mig sakta uppför trappan med släpande steg. Tröttheten hade satt sig i kroppen som en sten runt halsen. Tiden gick långsamt och retade mig med sin beständighet. Till slut var jag uppe vid dörren som verkade röra sig till musiken där inne. Det dunkade och slog, verkade som alla där inne rörde sig i en vanvettig dans. Då kom jag på, här står jag obeväpnad, utan något försvar, förutom min egen kropps färdigheter. De som bor här känner jag inte, knappt sett dem sedan de flyttade in rätt så nyligen.
Jag tog modet och tryckte på ringklockan, bestämt och länge. Musiken fortsatte med oförminskad styrka och ingen verkade ta notis om signalen som borde ha hörts. Jag tryckte igen, denna gång ännu längre och ihärdigare. Till slut hände något där inne. Musiken sjönk i volym en aning och jag hörde steg komma emot dörren. Dörren öppnades och där stod en man i mjukisbyxor och vit t-shirt. Han var i fyrtioårs åldern, kortklippt och med ett förvånat ansikte.
-Vad vill du, frågade hans snabbt och lite släpigt.
Han verkade rejält berusad och hängde lätt på dörrkarmen. Han doftade alkohol, märkte jag efter ett tag.
-Jo, jag bor i lägenheten mitt under er. Musiken hörs väldigt bra ner till mig. Även ert stampande märks tydligt. Jag måste sova, annars funkar jag inte på jobbet. Klockan är snart tre och jag måste upp halv sex.”, sa jag så tydligt jag kunde, för att han skulle fatta vad jag menade.
-Hör ni killar, grannen är här vill att vi ska dämpa musiken. Vad tycker ni om det?
Plötsligt dök det upp en annan man, liten och senig med ett överlägset grin. Han tittade snabbt på mig och skakade bara på huvudet.
-Låt han sitta i skiten, vet ja, sa den andre och visade ett ännu bredare grin. Jag tog ett steg tillbaka och tappade nästan balansen. De två bara stirrade och inifrån lägenheten hördes fler röster. Någon frågade vad det handlade om.
-Jag måste sova nu, sade jag bönande och innerligt, så att de skulle förstå. Men förståelsen fanns inte där. Det syntes tydligt i deras ansikten som bara hånfullt log ännu mer.
-Hehe, han vill sova. Sova gör man för helvete när man är död, lille gubben. Pallra dig ner till ditt, annars får du smaka på annat. Här bor jag och nu vill vi fresta vidare, sade den berusade mannen.
Jag tog ett steg mot dem, för att säga något sista som kunde få dem att förstå. Ett hot, kanske skulle få dessa män att ändra sig. Några ord som kunde vända på situationen. Det finns gott i oss alla tänkte jag optimistiskt.
-Om ni inte dämpar er ringer störningsjouren eller polisen, sade jag sakligt och torrt.
Den lille mannen tog ett steg ut i trapphuset med högerhanden knuten. Det bådade inte gott men jag stod kvar där jag var. Svetten hade börjat rinna längs ryggen och morgonrocken började kännas väldigt obekväm och tung.
-Du ringer inte polisen. Ditt jävla fån, våga bara det och då får känna på något du aldrig kommer glömma.
Han spottade fram oden och salivstänket träffade mig ansiktet. Den senige mannen stod bara en meter från mig och bröstade upp sig, visade sin knutna näve med bestämdhet. Han var kort men muskulös på ett framträdande sätt och visade att han menade allvar. Han var inte berusad utan det var något under ytan som påverkade hur han agerade. Kanske droger av något slag. Det fanns en kyla i hans ögon, något mörkt och ointagligt utan slut.
Nu kände jag att situationen höll på att tippa över till något obehagligt. Ett felsteg till och allt skulle explodera. Vad skulle jag göra? Stanna kvar, eller rusa upp till mig med den här galne mannen efter mig. Trapphuset kändes med ens väldigt otryggt och kalt. Känslan var förlamande och stark.
Plötsligt kände jag en påtaglig smärta i magen. Den lille mannens knytnäve hade träffat mig i solar plexus. Jag vek mig som fällkniv och jag skrek till, tappade luften och sjönk ner på det kalla golvet.
Jag chippade efter anden medan han sparkade mig på smalbenen och sedan fick huvudet en smäll och allt blev svart.
-Där fick den jäveln en läxa. Stör inte oss igen. Fattar du? När vi vill festa gör vi det när vi vill, sade han bestämt och stängde dörren med en smäll. Musiken höjdes och var nu ännu högre. Basen borrade djupt byggnadens fundament
Jag låg kvar en stund, försökte känna efter om kroppen var med mig. Huvudet sprängde och jag kände blod rinna nerför pannan. Andningen var stötvis och ryckig. Chocken hade inte släppt men jag försökte resa mig upp. Efter en minuts kämpande stod jag upp och såg blod på golvet. En pöl som ropade på mig att göra det rätta.
Nere i lägenheten tog jag fram is ur frysen och masserade min ömma skalle med det kalla. Magen hade ett stort blåmärke som växte efter hand. Jag behövde ta ett beslut. Det rätta borde vara att ringa polisen. Men vågade jag det? Vad skulle då hända? Skulle den lille senige mannen döda mig då?
Efter ett tag tog jag fram telefonen och ringde polisen. Jag fick en känsla att detta var det enda jag kunde göra. Det rätta.
Prosa (Novell)
av Henrik Sjöberg (nygammal)
Publicerad 2024-12-12 19:16