'Jag'et' i texten är förstås inte jag själv, utan Jonathan, en bekant jag lärde känna då jag var på en av mina många resor ute i världen. Det är så spännande att resa och besöka olika platser. Borås exempelvis, har jag kvar att besöka.
Jag har vissa begränsningar, vilka omgärdar mig
ungefär som den där tavlan av Salvador Dali, med
å ena sidan en knuten näve vid en strand, en annan
knuten näve, som när jag ser
närmare på den, ser att den har formen av en knuten
hand. Med synliga knogar och delar av fingrar, men i
själva verket är det nakna människor som är formade
till en näve. Längre till höger
om mitten ligger det ett vitt ägg. Det som är spännande
med det, är att äggets skal inte är hårt, utan elastiskt.
Att döma av att det är en människa inuti detta ägg samt
att den där instängda människan
ser ut att vilja ta sig där ifrån. Jag känner det så själv,
med mina begränsningar. Det är nog inte 'själen' som
försöker fly kroppen, om det ens vore möjligt, före
dödens inträde menar jag.
Så jag känner av mina begränsningar genom att det
finns saker jag inte begriper, men som jag förstår att
någon annan begriper sig på. Det är som att bitar av
pusslet 'inte kommit med'
då helheten av mig kom till. Till och med namnet
Jonathan känner jag mig ju som lätt obekväm med.
Jag har förstås många gånger tänkt byta, men jag
har bara inte 'kommit mig för'
med saken, sedan har jag blivit distraherad och börjat
tänka på annat och andra än mig själv. Vad jag skulle
kunna byta till har jag förstås tänkt en smula på och
talat med Erika och Petra
om saken, vilka kommit med litet för mig udda och
bekväma förslag. Jag har dock kommit fram till att
om jag byter. Så får det nog bli Jonatan i så fall,
då jag något vant mig vid uttalet,
men inte stavningen. Jag använder inte ens af heller.
Det verkar då såväl onödigt som pretentiöst. Jag talar
inte om efternamnet här, då det skulle kunna verka
som om jag ville skilja ut mig
bland människor. Nej, förnamnet får allt som räcka.
Nu menar ju Marie att jag inte behöver byta alls, jag
behöver inte fästa mig så precis vid min egen person.
Men om jag alls känner mig 'tvungen'
att haka upp mig på småsaker, så kan jag ju sluta att
'reta mig på' att även andra har sina begränsningar.
När jag talar med andra så framstår en del för mig
som 'rena självklarheter',
medan det då är en som gåta för andra. Bara med den
skillnaden att de verkar acceptera sina begränsningar,
medan jag då mest hela tiden söker vägar och möjlig-
heter att ta mig över dessa mina hinder.
Kanske skulle jag även kunna beskriva dem som osynliga
bockar i loppet 4000 meter häck, på en väl synlig löpares
bana genom livet, bara att jag ännu springer som ändlöst
och hela tiden har minst 3000 meter
kvar till målsnöret. Vart snubblande på vägen under själva
kutandet, är en sådan där bock jag inte ser men önskar att
den varit åtminstone antydd, som av en varningslampa
lysande i rött. Att den inte ens blinkar,
utan låter mig likt en totalt blind person få törna emot
möbler i en bostad, gör mig stundom såväl förbluffad
som irriterad. Den där irritationen är mera som plötsliga
små stötar av ett kostängsel
och vara bara någon minut. Bara att en minut består av
sextio sekunder jag tvingas uppleva dem alla. Jag har nog
försökt mig på det 'med alla tillåtna medel'. Exempelvis
genom att sova mig genom
perioder av mera intensivt grubbel. Att dricka något har
visat sig kunna få mig att känna stunder av respit. Men
även det har sina givna begränsningar. En kopp hett eller
ett glas kallt måste stundom få
ersättas av något att tugga på samt sedan sväljas. Jag kan
inte tänka mig att som många andra, låta tuggan sköljas ned
av någon vätska. Det är ju ändå vätska i maten, annars skulle
den ju inte vara så där som möjlig att
tugga och det är ju själva målet med envar måltid, att äta den.
Att förmå sig själv, även utan myckenhet av hunger, tillföra
kroppen mera näring samt energi. Nog för att det går att för
en stund 'äta med ögonen'
men sällan kan jag mätta mig med att bara se på en tallrik med
mat upplagd på dess yta. Utan jag måste se dess mängd minska
på tallriken. Bara då jag redan är mätt, känner jag av möjligheten
att kunna betrakta något utan lockelsen.
(Bilden är tagen med egen kamera och texten är som så ofta numera, spontanskriven för stunden, med helt små pauser för en smula begrundan över tidens gång, pausen har då varit ungefär 17 sekunder lång)
Prosa (Kortnovell)
av lodjuret/seglare
Publicerad 2025-01-10 13:43
hikadhiyaya
"Det är nog inte 'själen' som försöker fly kroppen, om det ens vore möjligt, före dödens inträde menar jag." jag trodde själ och soul betydde samma det gör de inte, soul är dina vänner i etern, spirit är du själv jag har förlorat mycket del av själ det blev bättre nu och sämre är hopplös man kan inte sänka sig lägre än så
2025-01-10