Det är tyst här,
men inte på det lugna sättet.
Tystnaden fyller varje vrå,
täcker varje andetag.
Väggarna kryper närmare,
fast de står still.
Och ensamheten sjunger,
mot min egen vilja.
Jag sträcker mig efter skuggor,
men de försvinner,
innan jag ens kan nå dem.
Varje hjärtslag ekar för högt,
en påminnelse om att jag är ensam.
Nätterna är längre nu,
timmarna droppar långsamt,
dränker allt jag har.
Sängen känns kallare,
fast jag ligger kvar.
Jag talar till tomheten,
men den svarar aldrig.
Mina ord försvinner,
som vinden som aldrig bär mig.
Jag jagar närvaron av någon,
som aldrig funnits där.
Förlorad i ett rum,
som inte längre bryr sig.
Och jag undrar,
är det här allt som finns?
Ett liv där jag stirrar ut över ett kallt hav,
där vågorna aldrig slår,
där vinden står still.
Tystnaden följer min vilja,
den ensammaste platsen finns inom mig.
Så om detta är min historia,
ristar jag den i sten.
Fri vers av johnwiklundpoesi
Publicerad 2025-03-01 14:21
Seasiepie Pisces
du får kommentera mig också
2025-03-01