Pappan och mamman hade köpt en tomt i skogen. Nu gick de två äldre barnen, tre och fem år gamla, omkring på den med pappan. Det var en söndag i november. Tomten var bergig, stökig och full av träd, och runt den såg det precis likadant ut. Pappan klev omkring, entusiastisk och full av energi. Barnen var snart grundligt uttråkade och började först kivas, sedan gnälla. Treåringen sa att hon frös. Hon hade mycket kläder på sig men luften var rå och det blåste från havet. Sedan behövde hon kissa. Pappan började klä av henne och hon protesterade eftersom det var så kallt. Men det kunde inte hjälpas. I skogen finns inga toaletter så man måste göra det på marken. När det var klart fick pappan en idé. Han tog barnen i varsin hand och gick med dem ner till vattnet för att visa dem badstranden. När de lämnade skogen blåste vinden dem rakt i ansiktet. Klipporna var hala och här och där branta, så det var besvärligt att komma ner till vattnet. Men till slut stod de på stranden, med vinden rakt i ansiktet. Vattnet var gråsvart med grått skum på vågorna. Barnen ville hem och inte ens pappan kunde just då föreställa sig att det en gång skulle gå att bada i havet.
Byggarna var klara i maj. Första gången familjen bodde i sin stuga var på Kristi Himmelsfärd, som det året inträffade i mitten av månaden. Det var som en inomhuscamping. Huset var nästan tomt, det mesta saknades i köket och runt huset var det fortfarande en byggarbetsplats. Men barnen tyckte det var roligt. De stora, fyra och sex nu, lekte på tomten medan föräldrarna fixade inomhus. En månad senare var huset möblerat, och mamman och barnen flyttade dit. För henne blev det bråda dagar. Bara ettåringen var egentligen ett heltidsarbete och nu hade hon dessutom de två stora och ett hus att ta hand om. Pappan var bara där på helgerna. Men mamman lärde snabbt känna en annan mamma, som dessutom hade bil.
Tomten var ganska stor och i princip vild. Mot havssidan reste sig en bergsklack, där huset hade byggts mellan några gamla martallar. Resten var skog. Några björkar, någon ek, snår av rönn och vide, småenar, tallar och en massa gran. En del av träden var döda men stod ännu upp, andra hade fallit och låg multnande på marken. Det var svårt att ta sig fram på marken bland ris, flyttblock och snår. Men det vimlade av liv. Ekorrar klättrade upp och ner på stammarna och hoppade mellan träden och småfåglarna sjöng från alla håll, nära och långt borta. Harar hoppade över tomten ibland och på kvällarna kunde man se rådjur. Skor som glömts kvar utomhus försvann när räven hade haft vägarna förbi under natten. Man fick se upp för getingar och orm. Det växte blåbär på tomten och i närheten fanns smultron och hallon. Överallt fanns små blommor. Pappan pekade ut linnea, men det flesta sorterna var namnlösa och så små att bara det minsta barnet kunde plocka dem. Det första året gick åt att få ordning på huset. Mamman gick på loppisar och sydde gardiner och pappan satte upp gardinerna, snickrade hyllor och fixade.
Nästa år var det dags för tomten. Pappan och mamman började med att plantera rosor och buskar närmast huset och försöka få gräs att gro på jordplätten runt det. Sedan började pappan städa tomten. Han tog bort de döda träden, samlade ihop ris och röjde upp snåren. Efter några år tog de ner träden närmast huset för att få mera sol. De utvidgade gräsmattan genom att klippa blåbärsriset allt längre från huset. En sommar kom ett stort lass matjord, som pappan och pojken ägnade veckor åt att sprida ut och beså. Sedan var det dags att ta ner ytterligare träd.
Åren gick. Tomterna runt familjens hus bebyggdes en efter en och skogen glesnade. Barnen blev större, och hade många kamrater i grannskapet. De fick cyklar, och drog runt med sina kamrater, ända ner till samhället. Pojken fick moppe när han fyllde femton och syntes sällan till. När han inte körde runt med den var han på sjön eller vid någon strand med sina vänner. Barnen älskade att vara på landet. Sen älskade de äldre två det plötsligt betydligt mindre och ville inte följa med ut över veckosluten. Det var roligare i stan. Så mamman och pappan åkte ut med den minsta flickan. Tills en dag även hon hellre ville stanna i stan än sitta i stugan på landet. Men mamman och pappan älskade sitt hus vid havet. Även om många av husen i omgivningen numera var bebodda året runt var det skönt att komma bort från vardagen. Under våren var de där nästan varenda helg och somrarna i stugan var heliga. Deras tillvaro i stugan var kravlös. Mamman och pappan älskade att promenera utmed vattnet, där luften var frisk och alla ljud naturliga. Där kunde de nästan glömma att det fanns andra människor.
Efter trettio år var platsen annorlunda. Mamman och pappan satt på sin tomt, två medelålders individer i varsin vilstol på en grön och alldeles platt gräsmatta. Den gamla grusvägen hade breddats och asfalterats och det fanns gatlyktor. De senast byggda husen var mycket större än de tidigare, och en del hade två våningar. Nu fanns det inga obebyggda tomter kvar men byggandet fortsatte ändå. De äldre husen växte och det byggdes bodar, garage och gästhus på tomterna.
Husen hade stora gräsmattor med prydliga buskar och framför dem fanns stora asfalterade eller stenlagda parkeringsplatser. Här och var stod en ensam tall eller gran kvar. De såg stukade ut i sin ensamhet och lutade ofta en aning. Blåbärsris och småblommor var borta men på tomterna fanns stora krukor med prunkande blommor som varje år planterades på nytt med växter från växtfabriken. De flesta djuren hade flytt. Fågelsången på vårarna var gles och ekorrana var försvunna. Men rådjuren var nästan tama och kom regelbundet och åt upp de planterade blommorna. Mamman och pappan fick ibland besök av sina barn. På senare år hade de börjat få egna barn och deras besök kom tätare och de stannade längre. Huset fylldes åter av barnskratt och stoj. En sommardag badade pojken med sin dotter på den vanliga badplatsen, i viken nedanför huset. När de satt på klipporna efteråt, med flickan invirad i ett stort barnlakan, sa pojken att vattnet inte var som när han var barn. Bottnen var inte sumpig då, utan bestod av sand och grus. Och där växte tång och sjögräs, inte härvor av trådalger. Vattnet var klart och man såg fisk, krabbor och räkor när man vadade ut.
När de unga hade åkt diskuterade mamman och pappa detta. Pappan hävdade att pojken idealiserade sin barndom men mamman försvarade honom. Det gjorde hon alltid, men sonens kommentar hade fått henne att tänka tillbaka på det första åren. Det var uppenbart att det var som han sa. Hon mindes så tydligt hur hon tränade simning med pojken: hans sammanbitna koncentration, det klara vattnet. Sorgen tryckte hårt över bröstet.
Prosa (Novell)
av Peter Dickson
Publicerad 2025-03-04 10:32