En gång i tiden gjordes det en film om, ja de hade 'riktig film' på den tiden, i sina som moderna tider. De kunde få sig en kopp hett, ett glas kallt eller resa till England o försöka dricka ljummet öl... Slutet grått i gemen samt nederlag.
De var varken i behov av vapen eller krig.
Bara hamna 'ensamma' på en 'öde' ö.
Någon stans i 'söderhavet'.
De började förstås slåss,
med vädrets makter.
De kände sig som övergivna av ödet.
Blev arga på sig själva.
Slet sitt hår och började regndansen.
Efter bara en tre år sådär,
upptäckte de att de ej var ensamma.
Då kom de ihåg att det var krig.
De blev patrioter, utöver idioter.
Efter många strider, segrar, nederlag.
Kom de så på de ju delade ö samt öde.
Varför inte bli kompisar?
De kunde inte varandras språk.
Men bråka o kivas o jäklas med varandra.
Det var ett språk de kunde förstå's.
Men när den ena 'grottmänniskan'
började rita streck i sanden på stranden
med en pinne, grep den andra grobianen
en egen pinne och ritade likt ett barn,
ett hus, en familj och en strålande sol.
Den förste, som råkade vara astronom
i det civila, innan kriget kom i vägen.
Ritade förstås inte ett planetarium
utan hur att bygga en flotte utan hammare
och spik, för han sjöng inte Ramel.
De började 'sjunga' och 'dansa'
för att visa att de var vänner
och jag minns inte hur det gick sedan.
Kanske som i boken 'Flugornas herre'?
Prosa (Kortnovell)
av lodjuret/seglare
Publicerad 2025-03-09 09:38