Jag vet att det liv jag nu lever,
är ett liv som jag faktiskt har,
när irrblosset jag är blåses ut,
vet jag inte, vad som blir kvar.
Må barndomen minnas av stjärnor,
månen beakta den första älskog,
låt solen drömma om leenden,
men låt glömskhet kyssa den dag då jag dog
Jag vet inte om jag åter får leva,
här, igen, eller någon annanstans,
eller om jag bara tyst bleknar bort,
om den vissnar, livets segerkrans.
Detta öde delar vi alla tillsammans,
dessa frågor utan givna svar,
tillsammans, men ändå ensamma,
till sist, bara tro och hopp kvar.
Ibland blir jag rädd in i själen,
jag fruktar min sista höst,
en beröring–en blick från dig lugnar,
och mörkret blir liv i mitt bröst.
Det liv jag nu lever är mitt,
det förnimmer jag i varje andetag,
och vad är då viktigast för mig?
att var dag få vila i dina hjärtslag.
Bunden vers av Rospigg
Publicerad 2025-07-25 01:23
Notarius publicus:Sten Wiking
Instämmer till vissdel med nedan kommentar,men anser att varje vers är unik i var sin del som epilog och prolog.
2025-07-25
Nicklasb
Språket i dikten är underbart, du kan jobba lite med att få flyt i berättelsen. Då kan detta bli ett mästerverk.
2025-07-25