Bild: AndLou
I ensamheten möter man sig själv och det mötet är ibland ett långsamt eko av frågor, utan svar. Den kan vara självförvållad och den kan vara påtvingad.
Ensamheten är en ö som långsamt driver bort från kartan, där vindarna talar på språk man bara kan förstå i drömmen.
Ändå finns där en stilla frihet, en plats där ingen annan röst kan överrösta din egen och där tystnaden, är ärligare än alla ord.
Och kanske är den också en nyckel,
inte till ett låst rum, utan till ett du ännu inte vågat öppna... djupt där inom dig själv.
Men väggarna andas långsamt, som om huset själv väntar på ett svar och golven minns de fotsteg... som aldrig togs.
I ett hörn står en stol, gjord av skuggor och tid,
och när du sätter dig, är det som om rummet lyssnar på dina tankar, innan du själv hört dem.
Ute i mörkret roterar månen som en långsam urtavla och varje sekund är en droppe som aldrig träffar marken.
Ensamheten frågar aldrig någonting.
Den bara håller din blick och röst lite för länge, tills du inte längre vet om du är gästen, eller den enda... som alltid bott här.
Copyright © AndLou
Fri vers (Fri form)
av AndLou
Publicerad 2025-08-12 20:53
Kungskobran
Fin betraktelse om ensamheten på gott och ont
2025-08-13