För honom var hon bara en skugga. Men skuggor försvinner – hjärtan består.
Hur kunde du?
Hur kunde du göra så?
När hjärtat värkte
satte hon på Ghermez-musik.
Den bar minnen –
minnen av dimma.
Hon själv blev dimma,
en skugga mellan världar.
Som han var hela tiden..
Så
Nu är hans bilder
suddiga som drömmar,
bortflytande i natten.
Skuggor.
Inget mer.
“Du var det,” tänker hon.
“Men jag…
jag var aldrig en av dem.”
Och ändå…
merci, viskar hon.
Tack.
För nu vet hon –
vissa skuggor
var aldrig gjorda av ljus.
Prosa av Diana.Sh
Publicerad 2025-08-20 15:30
Dolcehalit
Snyggt skrivet!
2025-08-20