Mörkret som exploderar så att ens jag plötsligt bara är fragment som virvlar omkring i ett fullständigt outhärdligt kaos. Man är 21 år gammal ocj slutkörd. Man är ingen och inget. Tretton år tidigare var man en lycklig unge på en magisk jublande julafton. Psykosen som omöjliggör all dialog. Psykosen som är terror, skräck och fasa i varje sekund. Djävulen som är så nöjd över ens extrema sjukdom. Omgivningens rädsla och förvirring som spär på ens ångest och känsla av en bisarr surrealism som inte går att dämpa. Tretton år tidigare: man sitter på sitt rum och beskådar alla de underbara julklapparna och ens glädje är fullkomlig. Mamma, pappa och storasyskonen sitter och spelar mah jong och på radion spelas julsånger. Alla barn är nöjda och glada i radhusområdet. Man pysslar med de nya frimärkena och lyssnar på ABBA. Tretton år senare: man sitter i sin nya lägenhet i betongghettot och har panik över att den fruktansvärda psykosen inte avtar vad man än tänker, säger och gör. Ens familj och deras chockade handlingsförlamning. Man går omkring som en plågad zombie och det finns ingen som kan hjälpa en. Gud måste vara död. Mörkret som exploderar så att ens jag plötsligt är fragment som virvlar omkring i ett fullständigt outhärdligt kaos. Pappas självmord tio år tidigare och hur man inte fick någon hjälp med krishantering och sorgeprocess och hur man kom på knepet att förtränga, stänga av och kapsla in allt som gjorde så ont. Tio år av den strategin och sen var psykosen ett faktum. Det är julafton 1973 och man sätter sig tillsammans med familjen och äter mer godis. Dagen efter kommer ens bästa kompis och granne Per över för att titta på ens julklappar. Båda har vi fått varsin likadan riddarborg med riddare till och vi byter frimärken och tillvaron är så där härlig. Man spelar kort med pappa och mamma står i köket och lagar köttbullar.
Tretton år senare: Folk som stirrar förskrämda på en på julafton. Ens urballade psykotiska tillståndet har förvärrats. Man har varit inlagd på en psykiatrisk klinik, ett Dantes inferno och läkarna diagnostiserar en fel så man får ingen antipsykotisk medicin. Allt är så illa som det kan vara och man vill bara dö. Ingen förstår någonting av vad det är som händer. Psykosen ska pågå under ett år som känns som en evighet. De sista fyra månaderna sitter man bara i sin lägenhet isolerad från omvärlden och stirrar in i TV:n hela kvällarna för att kapa topparna på psykosen och ångesten medan socialtjänsten ligger i koma. I början av augusti 1987 hör en kvinnlig vän av sig. Hon kommer att leda en från helvetet till paradiset. Hennes hem blir en väldigt alternativ psykiatrisk klinik att häva sjukdomen. Fjorton år tidigare: Vi grabbar åker pulka på kullen. Juldagen har varit fylld av lekar. Man har spelat den försvunna diamanten med storebrorsan. Allt är en trygg idyll att njuta av. Imorgon ska vi bygga en snökoja och åka till länsmuseet. Man är ett lyckligt lottat barn och man drömmer om en fantastisk framtid. Man lägger sig på sin säng och läser Tintin. På radion spelas gläns över sjö och strand och pappa knackar på och undrar om man har lust att spela Chicago.
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2025-09-25 14:45