Ingress: En poetisk ritual över samtidens paradox: där framtidens sandpalats byggs av de utvalda, medan släkten blir taggig i snålblåstens exil.
Ekonomiska möjligheter, nationell oro och familjedynamik sys ihop med taggtråd snarare än tråd av samförstånd.
En sonett om geopolitikens skuggspel, familjens spruckna spegel och diktens förmåga att ge rum åt det som inte längre får plats.
Sandens mantlar De bygger med guld i ökensolen, men lämnar oss med tomma ritningar och en dörr som aldrig öppnas inåt.
Medan Vi bär lapptäcket av nöd, inte som skydd, utan som bevis på att vi minns hur drömmen såg ut innan den blev en affärsplan.
Taggigheten är inte ilska, den är sorgens rustning när släkten inte längre får plats i framtidens algoritm.
Vi kan kalla henne Mantelmodern, hon som bär både taggtråd och lapptäcke, både exilens skärvor och framtidens sand.
Sonett: I Taggtrådens Salong
De utvalda köper framtid i ett tält, i ökensand där skyskrapor ska gro. Vi står i blåst, där drömmen blivit snällt förpackad, såld, och borta utan tro.
En släkting blir en taggig silhuett, ej av begär, men platsens brist och skam. Man får ej köpa rum, ej ens en rätt att bo i huset där ens minnen kom fram.
Så lapptäcket av nöd blir vår mantel, vi bär det som ett arv, en tyst protest. Och varje tråd är sorgens egen kantel, ett broderi av svek i framtidsfest.
Men än finns rum i diktens gamla hus— där taggtråd blir till ros i varje ljus.
Bunden vers (Sonett)
av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2025-09-30 08:40