Gömd bakom tvivlets vikvägg
och med sinnet helt skymd
fanns i ungdomen ett stråk av
att alltid vara ovärdig allt gott.
Förtrognas försök till kontakt
förstods aldrig som menat mig.
Kontakter rann ut i sanden en
bekräftelse att jag var ovärdig.
Komplimanger och beröm
togs inte in ansågs osäkert.
Gränser sattes inte saknades
kunskap om mitt eget värde.
Ovärdhetens sänke ett slag
av förluster i relationer när
osäkerheten kring alla stod
i förtvivlans rop om egna värdet.
Fri vers av Dolcehalit
Publicerad 2025-10-21 21:21
Sefarge
Igenkännande rader! Att ta sig igenom o bygga upp ett liv i en osäkrad tillvaro som många o du med,ändå lyckats göra! ;)
2025-10-22
AndLou
Ingen föds med större rätt till kärlek, trygghet eller respekt än någon annan. Nej alla människor bär i grunden samma värde, inte för vad de gör, äger eller hur de ser ut, utan helt enkelt för... att de finns.
2025-10-21
sphinx
En dikt om att försöka slå knut på sig själv... kanske?
2025-10-21