I april tog natten dig med sig hem,
och din blick möter jag aldrig igen.
Som sand vi lekte i när vi var fem,
blåser nu minnen i vinden, min vän.
Allt är tyst nu, du försvann i ett hast,
jag kan inte längre höra ditt skratt.
Min själ föll isär, mitt hjärta det brast,
och natten är mörk där inget är glatt.
Stjärnor som tänds på himlens djupa blå,
visar din väg, fast jag inte förstår.
I vinden hör jag ditt skratt svagt ändå,
en sång från en värld jag ej längre når.
Så bär jag dig alltid, i sorgens band,
din själ lever kvar i mitt ömma land.
Bunden vers (Sonett)
av Tili
Publicerad 2025-11-10 23:56
sphinx
En bra sonett detta. Snyggt och enkelt rimmat. Läsvärd, då det är svårt att få in tema som håller hela vägen på 14 rader. Här håller det...
2025-11-19