Bild: AndLou. Äldre omarbetad text
Jag sitter här på stranden, i mötet mellan natt, strand och hav, och jag låter blicken glida upp mot stjärnhimlens stilla och underbart vackra canvas.
Höstens mörker har brett ut sin tysta mantel över allt levande, och i det svarta tyget ovanför mig pågår ett ljusens skådespel, som om universum själv målade långsamt, andetag för andetag.
I denna natt, där vinden rör sig som en viskning genom tiden, är minnena allt jag har kvar av dig, min kära.
En låg men envis eld brinner fortfarande i mig, en sorg som ibland glimmar till i horisontens rand, där tårarna faller som små, salta speglingar av avlägsna stjärnor, nedför mina kinder.
Och ändå, eller kanske just därför, fyller nattens skönhet mig med en förunderlig tröst. Den tar mig tillbaka till den kväll då vi med gemensamma steg dansade i sanden under samma himlavalv.
Jag minns hur våra händer sökte varandra, hur våra ögon bar en värme som trotsade höstens kylan. I den andra tiden, den andra höstnatten, sjöng våra hjärtan i samna takt som vågorna, just som om kärleken själv bar oss över en stilla och helig gräns.
Nu sitter jag här ensam, men himlen där uppe vägrar att lämna mig helt. De kosmiska strålarna pulserar genom mörkret, och plötsligt vecklar ett norrsken ut sina rörelser, ett sorts ljudlöst dansande skimmer av rött, grönt och silver.
Det är som om universum ännu minns vårt löfte, att vi en gång, i ett ögonblick som redan förlorat sig i tidens ström, svor att för alltid, följa samma stjärna.
Så jag lyfter blicken igen, låter natten andas omkring mig, och undrar stilla ... vännen, ... ser du samma ljus just nu? Ja, ser vi samma stjärna, långt bortom horisontens mörka krökning?
Kanske är det där vår kärlek fortfarande lever, svävande mellan två blickar, två hjärtan, i dessa höstnätter där vi aldrig riktigt släpper taget om varandra. Eller har våra himlar nu glidit ifrån varandra, lika tyst och stilla som havets långsamma dyningar, för att glömma med hjälp av en sorts ändå ganska så mänsklig självbevarelsedrift.
Vi vet ju givetvis att vi var vi, men vi vet också att vi inte förblev vi. Men vår stjärna där uppe på himlavalvet, den är ändå på något förunderligt sätt ... din och min.
Så jag reser mig, låter den svala natten sluta sig om mig och tar ett djupt, stilla andetag. Visst, det är möjligt att vi inte längre tittar upp mot samma stjärna, men kanske är det ändå just där, i denna osäkerhet, som all kärlek till sist hittar ... sin naturliga frihet.
Men just här och nu och i natt, här på stranden, väljer jag att tro att våra blickar ändå korsar varandra där på stjärnhimlen, som två ljusstrålar som kanske aldrig riktigt, har slutat att söka ... varandra.
Copyright © AndLou
Fri vers (Prosapoesi)
av AndLou
Publicerad 2025-11-16 00:37
Kungskobran
Så underbart vackert skrivet om en förlorad kärlek som ändå finns kvar.
2025-11-16
Dolcehalit
Vacker kärleksdikt om saknaden! Snyggt!
2025-11-16