I föregående text stack jag ut för att jag ogillar
"psykiatriskt påkallad medicinering" och jag
exemplifierade det medelst ett häftigt citat.
Citatet i sig är inte negativt i sig men avslöjande
kritiskt.
Nej jag skulle heller aldrig komma på tanken
att ens ta upp idéen med motion med den
djupt deprimerade, melankoliske, människan.
Som säkert uppvisade psykotiska tecken.
Den skulle kunna svara med tystnad, att ruska på
huvet eller explodera av sorg/ilska.
Jag borde naturligtvis ha sagt att jag talar om
neurotiska symtom som man hittar hos människor
ofta med förvirrad könsidentitet och med
dåligt självförtroende. Alltså inte sk tidigt
störda.
Jag ber om ursäkt för den fadäsen, det dumma
slarvet.
De har haft föräldrar men sådana som inte
varit bra på gränser och som inte haft det
jättebra med varandra...kanske skilt sig.
Trots problemen har det gått relativt bra
att lita på dem och att t o m tycka om dem
utan att ljuga. Kanske nån har sagt nåt
om att älska...
Depressiva tankar hos den neurotiska
människan kan i vissa fall ja, gå ner till
suicid-nivån och t o m självmord. Men då
krävs något mer i historien, såsom skam-
beläggande och ett starkt förbud mot aggression.
Barnet få inte "sticka upp". Speciellt kritiskt
är det om mamman uttalat förbudet, kanske
med tillägget "tycker du inte om mamma ?"
Barnet kommer att växa upp med hjälp av
sin egen kamp mot det förflutna och KAN
bli framgångsrik om det hittar en helt egen
NISCH som föräldrarna inte kan kommentera
därför de vet ingenting om den. Eller rent av
accepterar den.
Neurotikern är inte fri från lidandet men
är bra på att hitta "proteser". Att stödja sig
mot eller ta hjälp av för att fly. Innerst inne
vill han bara bli älskad och han tycker ofta
att han själv minsann kan älska.
Självförtroendet, att tro sig kunna GÖRA,
är helt ok. Även om det GÖRS som en kamp
mot föräldern av samma kön. Depressiva känslor
avslöjas i stort sett aldrig utan maskeras med
trötthet, överaktivitet,,,,alkohol.
Ofta, men inte som en regel, ser man att det är
pappan som inte kunnat vara pappa för barnet.
Mamman har många gånger puttat barnet framåt
med mat och hejarop.
Melankolikern och/eller den psykotiskt deprimerade
är en annan värld.
Här saknas så mycket av kärlek och ömhet att
hela männniska mest fryser. Det är tomt och kallt.
Självförtroende är inte att tala om...att KUNNA nåt
riktigt bra.
Självkänslan, det jag menar kommer sig av mammans
djupa obegränsade kärlek till det nyfödda barnet
OCH det växande barnet...fanns inte och kom aldrig.
Människan kämpar inte med skuld, aggression, ledsamhet,
att inte kunna tillräckligt bra...
Den kämpar i ett ensamt krig på ett slagfält utan
kamrater. Den slår till nån gång i blindo, Rakt ut.
Den kan känna skuld för det visst men den känner
mest skam över att inte vara älskad. Känner sig
oduglig rätt igenom som idé. Hur kom jag till ?
kan han tänka. Finns jag ?
Rädslan att falla sönder utan skydd, utan att nån skulle
märka. Vara osynlig.
Han och hon, jag höll på att glömma de personliga
pronomina, kämpar med att VARA. En relation...
VAD ÄR DET ?
Ingen aggression...jo jag sa det men det stämmer inte.
Tvärtom kan man vara övertygad om att ens
minsta lilla aggression kan döda....mamman.
Ded handlar mest om mamman och varför hon
är så jävla galen att hon inte ser mig.
Den aggressionen handlar inte bara om
en örfil. Den exploderar när den väl kommer.
OM den får komma och den KAN tas emot
behöver inte melankolin...DEPRESSIONEN...
sluta i katastrof.
Medicin eller inte medicin lär vara en debatt
som fortsätter ett tag till.
Tills vi kan frigöra oss helt och hållet från
våra föräldrar, vår historia och leva 100 %
lyckliga med chipet i hjärnan och AI-apan
som assistent.
Eller ?
Psykiatrin gör nog vad den kan men eftersom vi
vet att TIDIG STÖRNING verkligen är
TIDIG STÖRNING måste vi skifta perspektiv
redan på dagis och inte tro att det smarta barnet
är det barn som mår bäst.
Det kan vara tvärtom....att det barn som lever fan
lyckas tidigt visa att nåt där hemma är åt helvetes fel.
Övriga genrer av Gunnar Hilén
Publicerad 2025-12-05 15:36
Softicecream
Gunnar du skriver bra, tack för att du delar med dig.
2025-12-05
sphinx
En betydligt mer balanserad och nyanserad text. Tack! Några kommentarer. Man skiljer i regel mellan störningar (i utvecklingen - där personlighetssyndrom kanske är vanligast, men inte bara det. Depression kan förstås vara ett utslag också.) och sjukdomar. Schizofreni brukar räknas till sjukdomar för att ge ngt exempel. Ibland tror jag inte att man vet vad som är vad i sammanhanget - arv eller miljö som har mest påverkan. Det finns ett aktuellt exempel som valsar runt i pressen omkring vad som är vad. Och ingen kommer kunna bevisa det ena eller det andra. Förutom all tragik i detta, så säger det kanske mer om tiden vi lever i och den uppmärksamhet det får. Även till synes bra föräldrar orkar inte alltid. Eller har fulla resurser för att förstå och ta till sig problemen. Det är svårt att "döma" dem då. Men som texten avslutas - tidiga problem är viktiga att fånga upp oavsett orsak. Där finns orosanmälan som verktyg för de som kommer i kontakt med detta. Jag vet inte hur et är i Finland.
2025-12-05