Skam av att inte lyckas

Drar täcket över ansiktet, vill inte synas. Skammen fyller luften av det värme kväljande offret. Hör tassande steg runt omkring av skuggorna som tränger in genom springorna. De vill mig väl, de vill dela skenet som skapar dem. Men för mig så har bara skenet bedragit, det har slitit min moral i stycken. Det finns inte så mycket gott här under förutom en vålnad av sina utslitna drömmar. Ett förfall av den vakna, den som dagdrömmer om natten. En som döljer en skrattande skatt som aldrig hittas av den med huvudet på skaft, utan bara av den med förjärvat fördärv. Vem som vågar bli skelettet i någon annans garderob, vågar vara den drivande faktorn för förbrukningen och missbruket av kärleken. Att tro att man är viktigare i någon annans liv än sitt eget, då är förödmjukelsen fulländad. Och mitt huvud sticks fram i ljuset som bländar mig blind av kärlekens förakt mot min egen fattning om vad som är befäst i mitt skeva sinne om livet och sådant som får en att aldrig hinna ifatt förståndet, förnuftet och förundran.