Det fanns en tid då kvällsluften var mjuk, då gatorna bar våra steg utan oro, då barnens skratt var en självklar del av stadsbilden och framtiden låg som en ljus horisont över allt.
Det fanns en tid då färgerna var starkare, inte för att världen var perfekt, utan för att hoppet var det självklara filtret vi såg den genom.
Ett land som växte, byggde, delade, där gemenskapen var en ryggrad och hjälpsamheten en reflex. Där tryggheten inte behövde uttalas för den fanns i luften vi andades.
Vi minns Palme, vi minns Anna Lindh, vi minns hur något brast i oss alla när mörkret trängde sig in i det ljusa. Och sedan dess har många känt att färgerna bleknat, att stegen blivit försiktigare, att framtiden inte längre glimmar lika självklart.
Men minnet av det Sverige vi bar, det lever kvar i oss som var där. I våra berättelser, i våra jämförelser, i vår längtan efter något som kändes större än oss själva.
Kanske är det just den längtan som visar att något fortfarande finns kvar: viljan att bygga, att tro, att hoppas. För det som en gång skapades av människor kan också återuppfinnas av människor.
Och vi som fick uppleva det, vi bär färgerna inom oss än.
Bunden vers av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2025-12-08 20:16