En del människor har så kallade skadedjur i bostaden, som spindlar, skalbaggar, flugor, gråsuggor, tvestjärtar, silverfiskar... när de själva envisas att beroende av nikotin, knark, alkohol, godis, socker, salt, lakrits, misshandel, dråp, mord...
En del människor utgår ifrån att av exempelvis tio individer,
det nog bara är en som inte brukar göra en högst vanlig rutin.
Som att bära samma byxor en hel vecka, även om skjortan byts,
medan någon annan
ofta har klänning under sommartid och andra, om de bär blus
och kjol, aldrig byter sin klädkod just sommartid. Medan ju
mer vanlig en vana är, om den har uppstått redan tidigt i livet,
så den blivit
ett slags beteende eller beroende, som sällan låter sig förändras
stort över tid. Kanske byter en bara vana om det är tvingande av omständigheterna. Som att tugga tugummi eller snusa, för att
rökning inte låter
sig göras. Ibland sitter ett beteende så djupt att det blir som en
hemlighet, inte ens bäraren av densamma känner till svaret.
Men den lämnar förstås spår efter sig. Som att behöva bli ledd,
snarare än att
bli en ledare. Någon sorts beteende som 'sitter djupt och lämnar
spår'. En sådan där hemlighet om någon som kanske bara en då
känner till, inte hela arbetsplatsen, om vem som har förälskat
sig i vem.
Utan en sådan där som exklusiv liten sak. Som bara en vän,
ett syskon, mor eller far kan känna sig säker på att 'känna till'.
Men som kanske inte vet vad den lämnar för slags spår efter sig.
Den som vet
eller tror sig veta, kan ju inte 'vara där' för att 'se', jämt och samt.
Men det ställer förstås en smula till det för bäraren. Det är som
en smitta som aldrig går över. Ett livslångt handikapp som inte
går att överkomma,
reparera. Särskilt som bäraren av detta handikapp känner som
'sviterna' av att ha det, bara inte är helt medveten om orsakerna
och hur detta beteende 'tar sig ut', har för inverkan på ens eget liv.
Det bara är.
Prosa av lodjuret/seglare
Publicerad 2025-12-09 16:13