Det barnet ingen höll. Den kvinnan ingen kan krossa.
Lilla tjejen.
Klumpig, sa de.
Ingen koncentration.
Tårar mer än ord.
Livet var för tungt för små axlar.
Men hon var aldrig trög.
Hon föddes bara med ett nervsystem
som brann där andra var stilla.
Och hon levde i rädsla
varje kväll när solrosen dog
och mörkret tog rummet
visste hon vad som väntade.
Glaset på golvet.
Stegen i korridoren.
Lilla handen som ville rymma
men hade ingenstans att gå.
Hur ska en ADHD-hjärna
hitta balans
när kvällarna blir svarta
och trygghet aldrig kommer?
Men titta på henne nu.
Kvinnan med ärr av eld.
Hon som håller sin lilla hand
när ingen höll henne.
Hon gav för mycket
för hon fick så lite.
Bakom varje felsteg
fanns en flicka som bara försökte överleva.
Och ändå
hon hittade sig själv.
I mörkret.
I stormen.
I allt det ingen annan såg.
Och ibland viskar hon fortfarande:
“Pappa… ser du mig?”
Men hon vet nu,
med hela sitt hjärta
Pappa… jag älskar dig.
Men kärleken jag behövde ge dig
gav jag till mig själv i slutändan.
Prosa (Kortnovell)
av Diana.Sh
Publicerad 2025-12-13 18:55
Bengt J Malmsten
Starkt skrivet. Bra beslut.
2026-03-18