livet sköt upp vid våren, upp ur mörkret mot solen
om våren då solen värmde ända ner i rötterna på
det som ännu inga hade men var blott frön om ens
det i sina kapslar sådda från sina förfäders vissnad
Från blomstrande ängar djupt bugande under sol
tills daggen svalkade rodnande kronblad i gryning
stundvis förlorade i dimmor sent i november då
frostens första runor skrevs ljudlöst av natten,
att förgängligt dunsta före dimmornas bortgång
Sen under det stora mörkret
under meterdjup tjäle mitt i mörkaste vintern då
iskall vila förlamade allt under sin kuvande frost
ända till vårens första glädjetårar av tinande lust
Stod Snödroppen först, lite blyg ur frosten som
motvilligt blev till tunn dis där solen knappt såg
gräsets första färger stiga ur envisa rötters dvala
-igen, renare än månljus, vitare än snön. Evig.
Fri vers (Fri form)
av Gawain
Publicerad 2025-12-30 00:00