Del I – Identitet
Jag lärde mig tidigt vad jag borde vara.
Stark, oberoende, okrossbar.
Ett rakt streck i en värld av stapeldiagram,
ett namn på en dörr, en titel i ett mejl.
Men när natten blev tyst
hörde jag någon viska bakom bröstbenet:
“Vem var du innan du blev ett projekt?”
Jag bar andras ord som uniform,
lät systemet döpa om mig
till effektiv, kompetent, jämställd.
Men spegeln såg en annan.
En som längtade efter att vara hel,
inte bara korrekt.
Identiteten jag fick
passade CV:t,
men kvävde själen.
Och någonstans däremellan
gick jag vilse
i försöket att bli allt
som aldrig var mitt.
Del II – Utbrändhet
Dag efter dag bar jag två världar
på samma trötta axlar.
På dagen: mål, möten, deadlines.
På kvällen: tvätt, tårar, tystnad.
De sa: “Du kan bli vad du vill.”
Men ingen berättade
att priset var att aldrig få vila
i det du redan är.
Jag sprang mellan roller
som om livet var en scen
och jag den enda skådespelaren.
Ständigt ombyten, ständigt leende,
tills kroppen drog i nödbromsen
och själen låg kvar på spåret.
Utbrändhet är inte bara trötthet.
Det är när du inte längre minns
varför du en gång ville allt det här.
När du stirrar på ditt eget liv
och tänker:
“Vems dröm lever jag egentligen?”
Del III – Återerövrad femininitet
Det började med ett nej.
Inte ett skrik,
bara ett mjukt men orubbligt
“hit men inte längre”.
Sedan kom tystnaden.
En kopp te i sakta tempo,
en promenad utan hörlurar,
en kväll där jag lät telefonen ligga.
Där, i det stilla,
började hon komma tillbaka.
Den feminina rösten.
Hon som känner innan hon analyserar,
som mjuknar istället för att hårdna,
som vågar bryta ihop
istället för att bita ihop.
Jag återerövrade henne
bit för bit:
i sättet jag lyssnade,
i sättet jag sa ja,
i modet att säga nej.
Femininitet visade sig inte vara svaghet,
utan en annan sorts styrka.
Den som helar istället för att dominera,
som håller om istället för att kontrollera.
Den som gör mig mänsklig,
inte utbytbar.
Del IV – Balans mellan maskulint och feminint
Till slut såg jag det:
det maskulina i världen var aldrig fienden.
Det var riktningen, strukturen, beslutet.
Det feminina var heller inte svagt,
det var intuitionen, empatin, flödet.
Det var kriget dem emellan
som gjorde oss trasiga.
För vi försökte vara antingen eller
i en värld som skapats för både och.
När det maskulina
slutar härska
och börjar skydda,
när det feminina
slutar be om ursäkt
och börjar leda inifrån,
då händer något.
Vi slutar konkurrera om plats,
med män, med kvinnor, med oss själva.
I stället börjar vi samarbeta
med det som redan finns inom oss.
Balans är inte att bli neutral,
utan att låta både styrka och mjukhet
gå hand i hand.
Att stå stadigt
utan att förhärdas.
Att känna djupt
utan att gå sönder.
Där, i mötet mellan maskulint och feminint,
blir vi till slut
det vi alltid längtat efter att vara:
inte en roll,
utan en hel mänsklighet.
Fri vers av iWDU
Publicerad 2026-01-07 14:09
Dolcehalit
Jag är med dig i varenda ord och varenda mening du skriver. Du skriver med precision och exakthet och fångar kornet i varje del av handlingen. Inte ett ord extra i onödan, men ändå alla ord som behövs. Mycket begåvat skrivet!
2026-01-07
sphinx
Jag tror det var Octavio Paz som sa att mellan man och kvinna finns människan. Tycker dikten handlar om det.
2026-01-07