Blåser på fingrarna inne i tumvantarna och klappar en åkarbrasa, igen. Kyrkogården låg frusen och kall under metervis av snö. Utandningen är fuktigt varm, mot allt det kalla. Flera kilometer kvar att gå, men det är lite skönt ändå.
Utsöndringa av snor, tårar, och skrik, men tack och lov ingen annan människa som hör ett skit.
Torkar snoren på vanten ovansida och titta på den.
- Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte, går som en ramsa inne i huvudet, i takt och till bilderna av dig och Ella. Dig och Ella? Dig och Ella!
Bakom mig hör jag ett billjud, på långt håll. Det stör tystnaden utanför som starkt konstraterar till larmat inom. Den känns giftig, precis lika giftig som avunden, svartsjukan och vreden i mig.
- Hur kunde de, hur kunde de, hur kunde de hur......
Den inre bilden av min bästa vän och min kärlek, rullande runt i den säng, som jag nyss lämnat, bara kortvarigt lämnat, bara för att besöka toa och när jag kom tillbaka, låg de där, de båda, i full aktion.
Bilen närmade sig bakifrån på höger sida och jag hör den sakta in.
Avgasångorna hinner ifatt mig och öppnar upp ett illamående. Spysjuk, jag är spysjuk, tårar och snor fortsätter spruta ur mig samtidigt med uppkastnings-reflxerna som övermannat mig.
- Hallå vart är du på väg då, hur mår du? hörs den okända röster ropa mot mig, från andra sidan vägen.
Jag drar mig undan, vänder ryggen emot och funderar på om jag kan ta mig in på kyrkogården, skam, rädsla och illamående pulserar inuti mig.
- Hallå, hörs rösten igen, samtidigt som jag hör en bildörr öppnas och en motor som slås av.
Helt nyss var du där, med mig, vad hände ens och nu är jag här och känner med ens en hand på min högra axel. Jag rycker till.
- Hur mår du? kan vi köra dig någonstans? Det är ju väldigt kallt och sent är det med.
- Till byn, svarar jag snörvlande, ingen buss, inga pengar...
- Är du ledsen?
- Nej bara sjuk, spysjuk... säger jag och vänder mig om och ser polisbilen.
- Vi kör dig, hur långt ska du?
- Huset efter Konsum, men stanna före, så ingen ser mig, säger jag, drar upp axlarna till öronen, kutar rygg, hukar under polismannens hand som föser mig mot bilen. Han ger mig en näsduk.
- Har du druckit? frågar han, när han öppnar bakdörren, flyttade handen mot mitt bakhuvud och fortsätter - såja, akta huvude och sätt dig i bilen.
Jag ryckte på axlarna mot frågna, och kryper in i bilens baksäte.
Han stänger dörren, sätter sig fram, vid sin kollega och strax så kör de mot byn.
Bilderna av dig och Ella, i mitt huvud, började mattas av.
2026-03-14
En gång i tiden fanns det poliserbilar som körde runt också norr om Sundsvall och på kvällar och helger till och med. Det fanns riktiga poliser i dem och de, ja de försökte hjälpa till.
Övriga genrer av Lena Renman
Publicerad 2026-03-14 15:17