Sensommarkväll

Nellie
En kväll om sommaren

- Bomben! Nellie vrängde av sig badrocken i farten under vilda tjut och kastade sig ut från bryggan.
Bryggan var ännu solvarm. Jag slog mig ner på bryggkanten och vispade förstrött med fötterna i vattnet. Vattnet krusade skimrande i den nedgående solen. Svalorna svepte över himlen, svischande, svirrande; punktligt, som varje kväll, alltid samma rutt. En bit längre ut slog en fisk.
När man satt på bryggan kändes det som om man for iväg. Vi hade gjort det till en rutin att varje kväll fara iväg med bryggan. Först ta ett bad, för att sedan sitta på bryggan, se ut över vattnet och njuta av kvällsbrisens svalka. Så här långt hade sommaren varit; varit vadå? Sommaren var!
Badstegen knirkade. Nellies kippande steg närmade sig. Hon nappade åt sig badrocken som låg utbredd på bryggan och satte sig tätt intill mig. Hon huttrade till och drog badrocken tätare om sig.
En stund satt vi alldeles stilla och stirrade ut i universum. Dagen dröjde sig kvar och fick de lätta skyarna att färga himlen i nyanser utan namn.
Jag trodde att Nellie somnat, när hon plötsligt ställde sig upp och skrek ut över vattnet det gällaste hon kunde. Ljudet for ut över vattnet och kom åter, i en märklig ekoeffekt. Nellie stod kvar och lyssnade till dess hennes röst klingat ut. Så la hon sig på rygg.
Himlen var delad; som måttad med linjal var ena halvan belagd med ett stilla molntäcke, medan den andra delen var prydd med myriader av stjärnor. Ett och annat stjärnskott blossade upp och dalade ner mot horisonten.
Nellies röst var låg, som ville hon inte störa.
- Det är som livet.
- Vilket då?
- Stjärnfallen.
- Hur då?
- Man lever en kort stund, för att sen försvinna.
- Jag tycker nog att man lever en ganska lång stund.
- Men solen har funnits i miljarder år, och ska finnas i miljarder år till. Och universum är hur stort som helst. Och vi lever några futtiga år. Var fanns jag för miljarders miljarder år sen?
- Var fanns jag för miljarders miljarder år sen, svarade jag.
- Kanske nånstans i universum, som en yttepytteliten atom. Tänk om vi träffats där, mamma, du och jag, som yttepyttiga atomer. Undrar hur jag såg ut som atom.
Vi undrade båda.