Vårvitt
Träden står stilla som gamla väktare i gryningen, barken andas långsamt efter vinterns tunga sömn.
I sprickornas mörker rör sig ännu minnet av kyla, men handen med kalken lägger ett nytt ljus över stammen.
Kopparns blå skimmer blandar sig med vårens första doft, och den vita hinnan blir som en skyddande bön mot svamp, mot solens brännande blick, mot allt som vill tränga in.
När dagen klarnar reflekterar stammen ljuset som om trädet bar en egen sol, en stilla glans av omsorg.
Och i denna enkla handling — en borste, en skål, en tystnad — börjar frukten redan mogna i framtidens osynliga krona.
Ett tunt lager kalk, likt en ny hud, täcker stammarna.
Vitt är inte bara skydd, det är också ett löfte.
I morgonljuset verkar träden som gamla skrivare som har tagit på sig rena skjortor
för att skriva årets berättelse igen.
Under dem minns jorden fortfarande kylan,
men saven stiger redan, envis,
likt en tanke som vägrar att förbli tyst.
Och allt doftar av början,
av gammalt arbete och upprepade ritualer,
av ett hushåll som vet att våren inte kommer ensam,
utan måste välkomnas.
Fri vers (Modernistisk dikt)
av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2026-03-23 09:58