Jag bar min svaghet som ett tunt glas
genom dagarna
genomträngligt, nästan ljudlöst,
redo att spricka för minsta beröring.
Önskningarna låg kvar i sina slutna rum.
De hade möblerats en gång,
gardiner dragits åt sidan för ljuset,
men ingen kom.
Damm lade sig som snö över det som kunde ha blivit.
Ibland öppnade jag dörren försiktigt
och såg mig själv stå där inne
en annan version,
med händer som nådde fram i tid.
Men tiden svarar inte.
Den lutar sig bara vidare,
som ett träd i blåsten
som aldrig riktigt faller.
Och ändå
en morgon när ljuset var tunt som hud
och världen ännu inte bestämt sig,
rörde något vid mig.
Inte starkt, inte klart,
men som en puls under isen.
Kärleken,
den som gått vilse i mina tystnader,
reste sig långsamt ur skuggan
som om den aldrig hade gett upp.
Den bar inga löften,
inga stora ord
bara en värme
som visste vägen
genom sprickorna.
Fri vers (Fri form)
av Magnus Hellberg
Publicerad 2026-03-26 22:39