Jag har verkligen hakat upp mig på frågan ”Hur vet man om Gud finns?”.
Jag vill så gärna tro att han gör det men det är så himla svårt ibland.
Var är han när jag behöver honom som mest, varför lyssnar han inte? Varför räddade han mig inte när jag var liten? Det är ju trots allt Gud. Ska inte han älska och skydda oss?
Jag läste nån gång en text där det stod ”Gud ger sina svåraste strider till sina starkaste soldater”, men jag var ett barn, jag var inte menad att vara stark. Jag skulle vara trygg.
Jag tror att jag var runt sex år när jag lärde mig hur jag skulle kunna hålla igen dörren för att pappa inte skulle ta sig in när han var arg. Jag lärde mig hur jag skulle kunna ta mig ur hans grepp. Jag lärde mig alla bra gömställen och flyktvägar jag skulle behöva använda. Vart fanns Gud då?
Vart var Gud alla gånger jag bad honom om att ta mig härifrån? Alla gånger när jag som liten bad om att jag skulle vara adopterad och att mina riktiga föräldrar snart skulle komma och hämta mig och att jag äntligen skulle få komma hem. Han var inte där, jag fick aldrig något svar.
Ibland är det svårt att tro på att Gud finns.
Jag har gjort för mycket saker som barn som aldrig var mitt ansvar att ta. Jag lämnade och hämtade mina småsyskon på dagis och skolan. Jag lagade frukost, mellanmål och middag till dom. Hjälpte dom med läxorna, tröstade och nattade dom. Allt som mina föräldrar skulle ha gjort, medan jag själv bara var åtta år. Varför fanns inte mina föräldrar där för mig? Jag fick aldrig chansen att vara ett barn, och nu är det försent.
Om bara någon hade märkt nått. Om bara någon hade hjälp mig. Brytt sig tillräckligt för att finnas. Så kanske det inte hade blivit såhär. Kanske hade jag inte varit så otroligt rädd att förlora människor som betyder något, för det är den enda kärlek och trygghet jag någonsin vetat. Och kanske hade jag kunnat berätta hur jag känner och uttrycka mig som jag vill utan att vara rädd för att folk ska försvinna, hata mig eller tycka att jag är jobbig.
Jag fyller 18 om 3år och en månad. Och så fort den dagen kommer ska jag bort från den här platsen. Så långt bort från allt och alla jag bara kan komma. För här går det inte att vara. Jag klarar inte det här längre.
Varför kunde Gud inte ge mig bra föräldrar. Som älskar mig och som faktiskt kan ta hand om ett barn.
Gud lyssnar inte till mig. Jag vet inte om det är honom eller mig det är fel på.
Prosa av Tili
Publicerad 2026-03-31 21:49
Gunnar Hilén
Förlåt. Det där blev nu nummer i Finland. BRIS blir bättre. 116 111. Eller nödnumret 112. De ger dig bäst upplysning.
2026-04-01
Gunnar Hilén
Brottsofferjouren RIKU 116006 · Brottsofferjourens juridiska telefonrådgivning 0800 161 177 · Naistenlinja.fi 0800 02400 = för finskspråkiga Röda Korset 040 660 6980. För ungdomar. RING NU GENAST !!!!!!!!!! Gunnar
2026-04-01
Gestaltina
Jag tänker att du behöver kontakta hjälp redan nu och inte vänta 3 år. Oavsett kön så kan du ta kontakt med kvinnohus t.ex och be om hjälp och stöd att komma bort ifrån ditt hem då det är våld i nära relation, även när våld riktas mot barn. Alla ställen för kvinnofrid, bör även kunna hjälpa dig. Jag vet att socialtjänsten fungerar illa och innebär att du måste återvända hem till arga föräldrar men förhoppningsvis kan Kvinnohusen innebära en skyddad plats. Kontakta dem!
2026-04-01