Strawberry Arena. Sverige - Polen 3 - 2.
Jag drogs in i religionen fotboll väldigt tidigt.
Som djupt troende var man tvungen att lära sig behärska bollen och ha en blick för spelet. Zlatan Ibrahimovic var inte påtänkt än. Jag lärde mig att om man dribblar mycket och kör själv så blir flickorna imponerade och ibland blixtförälskade. Konsekvensen av min egotripp blev att jag inte fick vara med och spela. Pappa som kom ut och skällde. Mina soloraider fortsatte långt upp i vuxen ålder. Hur jag satt med katterna Jim och Jam i en stuga ute i skogen och glodde undrandes varför telefonen aldrig ringde. Var jag bipolär manisk redan som liten unge? Klart annorlunda var jag i alla fall och hade inte många verkligt nära kompisar. Sladdbarn, omhuldad och överbeskyddad. En stjärna och artist på fotbollsplanen tyckte jag själv. En egotrippad liten diva tyckte de andra. Pappa som också var en stjärna, en särpräglad hjälte i mina ögon. Greve Dracula i den otäcka serietidningen som var så ondskefull att jag gillade honom. Jag tydde mig till de tuffa killarna eftersom jag var så liten och klen.
Ralf Edströms mål mot Västtyskland i VM.
Jag kände mig dålig och obetydlig. Du får skylla dig själv sa djävulen att du är så dum och ful vilket du ska straffas för. Jag hade problem med att hålla isär fantasi och verklighet. Pappa ser bedrövad ut allt oftare. Varför gör inte Gud någonting? Storebrorsans knark- och alkoholmissbruk, in och ut på psyket. Är det mitt fel? Kompisen Per och jag bestiger som två stolta och starka riddare den stora stenen i Varbergaskogen. När oron kommer flyr jag in i legobyggandets magiska värld, lyssnar på ABBA, och känner mig som en normal och fullt acceptabel unge. Jag är dum mot andra barn ibland och mot en del djur. Det är det rasande ursinnet som jag inte kan hantera och som mamma och pappa har förbjudit. Lägger fotbollsskorna på hyllan eftersom jag inte får vara med i det bästa laget trots att jag är så himla bra. Djävulen är snäll och hyllar min hybris. Jesus är en trist typ utan stake i den alltför snälla, tama och beskedliga frikyrkoförsamlingen. Mina föräldrar är djupt kristet troende. Att pappa alltför ofta ballar med sexuella utsvävningar, lugnande tabletter och alkoholmissbruk det älskar satan. Jag får en klump i magen av pappas mående så jag håller mig ett tag till min Kung Jesus Kristus.
I ishockeyn går det bra, jag är bäst på plan men när jag börjar att spela i stadslaget med de allra bästa pojkarna så förstår jag hur dålig, dum och ful jag är. Lagledarna som struntar i den helt uppenbara mobbingen i laget. Mamma och pappa som glömmer att komma och hämta mig efter en match. Ensamhetskänslan att stå där och vänta. Jag får skjuts av Roger en av de snälla och välartade lagkamraterna. Några månader senare efter pappas självmord så glömmer mamma att hämta mig på busstationen när jag har varit på sommarkollo utanför Uddevalla. Jag får åka med min granne Mats hem till det idylliska gula radhusområdet Grönsångaregatan. En styvpappa har bara som hux flux och på eget initiativ flyttat in hos oss i det nya radhuset som vi flyttade in i snett över gatan några veckor efter pappas död. Den här nye styvpappan mobbar mig allvarligt under sommaren 1976. Det känns som en naturlig bekräftelse på hur dum, ful och värdelös jag är.
Mamma är galen och gör ingenting. Min enda flyktväg är att sakta bli allt galnare jag också. Att stänga av känslor och verklighet och spela välmående och harmonisk till tonerna av KISS, Sweet och The Runaways. Det psykotiska sammanbrottet exploderar i början av september 1986. Då blev jag på ett väldigt surrealistiskt skräck- och fasasätt ingen och inget under ett år som kändes som en evighet.
Jag skrämde folk vilket spädde på ångesten och känslan av en total overklighet. A. räddade mitt liv, en god häxa och en väldigt sällsynt undantagsmänniska. Med kärlek och sanning knäckte vi sjukdomen. Jag gick aldrig på min pappa Ingemars begravning utan väntade på att han skulle komma hem från sin resa till Sydamerika. Jag sögs in i en euforisk dimma efter hans själmord. Det kändes underbart att förtränga och stänga av de outhärdliga känslorna och hitta på en ny osårbar, tuff och cool identitet. Mamma var där också i den ljuvliga och euforiska och flummiga dimman.
I vilket sorts sjukdomstillstånd som den där styvpappan befann sig i vet jag inte.
2017 i mitten av juli så tänder jag eld på en stuga ute på landet som jag hyr av kommunen som struntar i att serva och underhålla huset och som inte går att nå. Efter veckor av en ihålllande kraftig sömnbrist är jag ganska gränspsykotisk i ett supervulkanutbrott av hela mitt livs vrede och hat, alla förödmjukelser och alla svek. Det blir en totalbrand och jag forslas till Växjö rättspsyk, ett högsäkerhetssjukhus, eftersom det är fullt i Örebro. Det är helvetet jag har kommit till med otrevlig och undermålig personal. Jag ordineras 20 mg zyprexa antipsykotiskt vilket gör att känslan av ett surrealistuskt helvete blir mycket värre under ett års tid. Jag ligger mest på min säng och dagdrömmer mig till en annan sorts tillvaro helt borta i huvudet. Vistelsen på Örebro rättspsyk 2014-16 var tvärtom ett paradis i jämförelse. Jag anländer hem i slutet av augusti 2018 som en före detta människa. Läkarna fortsätter med 20 mg zyprexa vilket gör mig avtrubbad, inte i kontakt med mina känslor. Folk i min omgivning känner inte igen mig och den tunga medicineringen fortsätter i ett år tills i september 2019 då poletten trillar ned och jag anar ett samband mellan medicinen och mitt mående och tillstånd som jag påpekar för den kvinnliga doktorn som sänker dosen till 5 mg. Jag mår bra igen men har förlorat två år av mitt liv vilket jag inte hade råd med eftersom stora delar mitt liv har varit ett kaos och en katastrof. Jag förstår att psykpatienter kan bli besvikna och väldigt provocerade av läkare och personal och begå våldsbrott. Att medicineras med 20 mg zyprexa under två års tid är ett mycket allvarligt övergrepp. Det är 1970 och jag får en femmasedel av min storebrorsa och cyklar till kiosken för att köpa samlarbilder i ishockey till mitt NHL-album. Det är det bästa i mitt liv och jag får bilden på Bobby Hull, han som skjuter hårdast i världen. Jag är 5 år gammal och bostadsområdet Baronbacken. Är rädd för att få spö och spelar tuff. Anfall är bästa försvar.
Min älskade pappa är försvunnen igen.
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2026-04-02 17:35