Reser mig,
sätter mig,
i hörnet av historien.
Vaktar kulturarvet:
En kopp kaffe
som jag dricker
rituellt.
Det vita ljuset slår upp
som en faktura utan avsändare,
för det är ändå inget som mäts.
"Vi vet inte varför du lever", säger någon
"men vi kan paketera det."
Jag säger inget när han öppnar dörren,
klampar in på en död parkett.
I hissen:
Konsulten pitchar något
han inte tror på
med sin kaffekopp fylld med skuld,
stirrar in i spegeln som om den
ska äta upp hans framtid
utan avkastning.
Sjukhusets fläktar surrar
som ett lågintensivt haveri.
Morfinet droppar
som en budget i balans
som kämpar med sitt livsverk
och kallar det mening medan
marknaden kallar det för sent.
När hjärtat ger upp
säger någon: Vakna!
Som om världen någonsin gjort det
i
en högkonjunktur utan näring
där allt växer
utom det som betyder något.
Kroppen är
ett tillfälligt abonnemang som
väntar
väntar på att något ska börja
utan att förstå
att det redan tagit slut.
Empati kräver bemanning
men koffein är alltid tillgängligt.
Fri vers (Fri form)
av David Rehaag
Publicerad 2026-04-06 19:42