Ungdomsminnen

Det var bara åren som vägde så tungt då,
en säng som aldrig bäddades, lakanen som alltid bar på vår rastlöshet.
Jag sparade tårarna till skyfallen och snöstormarna,
lät himlen sköta gråten så att ingen skulle se
hur skört ett ungt hjärta faktiskt är.

Minns du hur tystnaden kändes i drömmarna?
Vi var bara konturer under det där blåa täcket,
unga kroppar som ännu inte visste var de började eller slutade.
Varje avsked var en liten död vi genomled,
men nu har hjärtat stelnat, liksom pausat i tiden,
som om det glömt hur man ens vågar önska längre.

Den här kroppen, den där tiden – allt var ju bara för dig.
Vad gjorde det att åren gick långsamt då? De var ändå bara till låns.
Jag skrev till dig med ord som fortfarande var fuktiga,
rader som aldrig hann torka innan de nådde dig.
Jag väntade alltid.

Minns du himlen?
Den där ordlösa, blå tyngden som omslöt oss.
Jag har slutat drömma nu,
men jag minns hur vi dog,
om och om igen,
i varje adjö.