Varför

Slit sönder diagnoserna. Bränn ner de gamla rummen där du satt och väntade på att bli räddad av en förklaring. Du är inte en kemisk obalans eller en trasig barndom, du är den råa, bultande närvaron bakom en sprucken skärm. Världen är en betonggrå tystnad som inte skyddar dig, en olycksplats där ingen ambulans kommer att stanna. Du står där med händerna i fickorna och ser askan falla, det som hände har hänt, det är den enda gud vi har kvar. En orubblig, iskall acceptans av att inget kan ogöras. Men i den tomheten, när förlamningen släpper,reser sig en vilja som inte ber om lov. Du väljer inte dina sår, men du väljer din riktning, ett språng mot en horisont som du själv måste rita. Det finns ett ljus som inte kommer från lamporna i taket, en skälvning i bröstet när du ser en annan vandrare darra. Det är inte hopp – hoppet är för de som fortfarande blundar –detta är något tyngre, något mer absolut. En ordlös gemenskap i raset, en gudomlighet utan namn som bara föds när du slutar analysera och börjar blöda. Allt är förlorat, och därför är du äntligen fri. Inga teorier, ingen nåd du behöver förtjäna, bara det brutala ansvaret att vara den som tänder elden
mitt i en natt som aldrig lovat dig en morgon.