Do you ever feel like a plastic bag?

Vill inte ens skriva egentligen, bara inte bara ligga här och skrolla Instagram medan jag väntar på att du pluggat klart så att vi kan fortsätta bråka. Jag borde åka hem till mig egentligen. Känner mig smått patetisk. Passiviseras lika mycket av känslan av att det vore för elakt at åka och lockelsen i utsikten att bråket kanske eskalerar och jag får skrika nått elakt i ditt ansikte. Jag sa att jag skulle dra och ändå är jag kvar och väntar. Du ber snälla stanna, det är inte smart att sova isär och osams. Men hur många gånger till kan jag bli liggande i din säng innan du till sist förlorar respekten? Hur länge kan jag ligga här och vänta på att du äntligen ska tala om för mig vad felet på oss är? Du ber mig gå in i ett annat rum så att du kan koncentrera dig. Jag blir sur, men av någon anledning tar det mig hela tio minuter att komma på att fråga varför inte du kan flytta på dig i stället. Känner mig som en barvagn som du kör runt med. Alltid till allas belåtenhet. Duktig flicka, duktig flicka. Vad är det för jävla självbelåten behärskning att plugga först och bråka sen? Vad är felet på dig? Vad är felet på mig?