jag bär framtider i kroppen
som saker man inte borde ha kvar på sig
de ligger inte still längre
ibland känns det som att de flyttar sig
när jag andas
eller när du säger mitt namn
eller innan
ingen märker något
så länge ansiktet fortsätter samarbeta
ibland säger du något
och kroppen reagerar först
inte starkt
bara fel
som när man missar ett trappsteg i mörker
fast golvet fortfarande finns där
du gör nästan ingenting
det är det som gör mig rädd för dig ibland
inte rädd som i fara
mer som när något redan hunnit börja
innan man förstår att man borde stoppa det
du sitter där
och jag märker att kroppen håller på att lära om sig runt dig
hemma fortsätter allt
kaffefilter
någon som letar efter hårborsten
ett glas som står kvar för länge på diskbänken
jag svarar när någon ropar
ibland för snabbt
ibland med exakt rätt röst
den där rösten som får allting att låta normalt
även mig
det är konstigt
jag hör den och tänker
att någon skulle kunna leva bredvid mig i flera år
utan att märka när jag började försvinna
eller nej
inte försvinna
det är nog det som är problemet
jag fortsätter vara där
jag fortsätter duka fram tallrikar
fortsätter säga vi måste köpa mjölk
fortsätter lägga mig på rätt sida av soffan
och samtidigt något annat
något som redan börjat gå snett i mig
väldigt tyst
som ett djur som avlastar ett ben
utan att stanna
först syns det inte
sen bygger hela kroppen om sitt sätt att gå runt smärtan
och efter ett tag
är det inte ens smärtan längre
som känns främmande
det är hur naturligt allt fortsätter se ut
Fri vers av twintra
Publicerad 2026-05-16 08:39
Jacob Sjöstrand
En disektion av de subtila skillnaderna, de knappt märkbara kausala sambanden, där det berättande subjektet frågar sig, samtidigt noterar, om det för själen synliga även manifesterar sig på ytan, ut mot världen, eller mer bestämt, mot duet i texten. Må så vara att dessa skillnader för ögat är små, objektivt betraktat. Men texten gestaltar sig så, använder medel som bereder scener där även en liten skiftning, som ett lite för snabbt svar, potent kan ge implikationer som förvränger "det normala". Något skevar inom berättaren, som om en inre kraft buktar ut i verkligheten, som ett prisma, en hemlig skuggvärld är beredd att avslöja sig och bli ställd i ljusan dager. Texten är potent i sin återhållsamhet, likt ett nervigt kammarspel med skarpa skuggor, där en enda ansiktsmuskels rudimentära förflyttning låter avslöja ett möjligt sönderfall eller en subversiv omfördelning av maktbalanserna. Över hela texten vilar också en slöja av fara, kanske inte då objektiv, utan mer en känsla av att berättaren ska kantra över i något för hen övermäktigt och icke hanterbart. Då bäst, som beskrivs, att inte avslöja sig, fortsätta bete sig så naturligt som möjligt - även om detta "naturliga" känns alltmer främmande. Jag tycker du lyckas bättre i denna text än kanske några av dina senaste, då du här ställer fram viss rekvisita. Vi får "se" tallrikar, kaffefilter och mjölk - dessa markörer för det alldeles alldagliga, som bidrar till att ge oss en scen, en plats där berättarens inre röst låter höras. Läste med behållning!
2026-05-16