Du var en så älskad, beundrad, omåttligt populär, och uppskattad person en gång i tiden. Pengar som rullar in i ett överflöd i ditt liv och hur djävulen nästlar sig in i ditt medvetande, förvränger verkligheten, boostar ditt ego, ogiltigförklarar kärleken och sanningen, och totalmanipulerar dig till oigenkännlighet. Nu är du empatistörd, girig, och självupptagen. Din låga självkänsla som triggar din hybris. Nu passar du in i samhället och är accepterad. Du går på kändisfesterna med ett tillgjort och inställsamt leende, och får säga några ord till självaste Kungen. Klockan den tickar mot katastrof men du tänker att det ordnar sig. Hur du sviker allt och alla. Du är så mycket ensammare och illa ute än du tror. Kokain, alkohol, stesolid, sobril, och massor av promiskuöst sex och lögner tills du definitivt och oundvikligen, hårt, och radikalt kraschar in ett skenande, skoningslöst och snurrande kaos. Inte ens din starka kristna övertygelse kan rädda dig nu i själens mörka natt långt nere i avgrunden. Nu ringer din telefon aldrig. När demonerna gjorde dig sömnlös och blev konstant var dina dagar räknade. Personalens förakt och bristande respekt på akutpsyk där engagemanget ligger i koma. Det är här som skräpet hamnar, de svaga skräpmänniskorna som inte duger till någonting och som bara skyller på de dåliga omständigheterna. Din omväxlande desperation och apati på det ökända avdelning 103 med den iskalle läkaren Rune Råbiff med sin överlägset kritiska och arga attityd och som är satan själv och som inte klarar av att ställa rätt diagnoser så att du får adekvata mediciner. Du ligger rätt så svårt gränspsykotisk på ditt kylslagna rum i en krampaktigt förtvivlad fosterställning och det är inte någon av den inkompetenta personalen som ser till dig på en hel eftermiddag. Den kvinnliga medelålders sjukhusprästen med sin samtidigt rädda, ledsna, osäkra, nervöst skrattande, väldigt aggressiva och banala uppenbarelse läser ur bibeln och försöker att på så vis driva ut demonerna ur dig. De få helgon i personalen som visar medmänskliga och empatiska kvaliteer hånas och mobbas ut. Medpatienterna med sin starka dödslängtan och skräck inför allting. Är man utslagen, ensam och isolerad i det i mångt och mycket självgoda, skenheliga, bisarrt surrealistiska, konsumistiska, ytliga, förvirrade, likgiltiga, och egoistiska Sverige så är man det för alltid. En äldre kvinnlig skötare som skäller ut dig för att du ynkligt och löjligt självömkande klagar på att det är så kallt på ditt rum och hur du inte har en chans att försvara dig. Du får skylla dig själv att du har försatt dig i en sån här ohållbar situation. Skräck, fasa, och ångest. Du inser att denna avdelning är helvetet på jorden och att det råder skarpt läge. Du ber en bön och spelar friskare än vad du är och får permission hem. Ditt underbart befriande självmord genom hängning och din omgivning som inte reagerar. Hur döden ömsint tar dig i sin trygga famn rakt in i kärleksljuset. En enkel biljett till paradiset. Döden som ett sätt att vakna och bli sig själv. Lycklig som ett barn jublar du tillsammans med änglarna och din mamma och farmor som du var så fäst vid en gång för så längesen. Din frid är fullkomlig och orubblig. Från kärleken kommer vi och till kärleken ska vi, som Friedrich Hölderlin så insiktsfullt sade.
Prosa av Johan Bergstjärna
Publicerad 2026-05-18 11:57