hanterbar

på kvällarna
går jag genom huset
och släcker lampor
som om mörker kunde göra allt mindre sant

köket sist

alltid köket sist

det står kvar
med sina vanliga saker
glas i diskhon
en tröja över en stol
ett äpple som börjar mjukna från insidan

jag rör vid bänkskivan
på väg ut

sen skriver du något

inte stort

kanske bara mitt namn

och kroppen svarar
innan tanken hinner ikapp

det blir för snabbt
för nära

hur snabbt något levande
fortfarande svarar
efter all tid
jag lagt på att bli hanterbar

jag går genom rummen igen
utan riktning
huset har redan ändrat avstånd mellan saker

stolen står kvar
men inte på samma sätt

glaset i diskhon ligger kvar
men drar blicken åt ett håll

allt fortsätter som vanligt

men inte samtidigt

ibland tänker jag
att människor inte går sönder samtidigt

först kroppen
sen rösten
sen framtiden

resten blir kvar en stund till
och fortsätter likna ett liv