18
Förmodligen är det en sjuk känsla, men åter hade jag förväntningar som när jag var på vildsvinsjakt med Lisens före detta, tillika Thors far. Fälla snyggt och prydligt, så många som möjligt.
Lennart, före dettan, var ganska förtegen om Lisen men sa till slut i omgångar att Thor inte var planerad. Thor var hennes grej för att hålla kvar honom. Dessutom var hon klängig. Han begrep hur det uppfattas när föredettingar uttalar sig om sina ex så han ryckte varje gång ursäktande på axlarna.
Lennart var typiskt manlig, enkel att ha att göra med, med typiskt manliga intressen – bara enkel som Lisen skulle ha sagt.
Toxisk var relationen, sa hon. Inte fan vet jag vad som hänt men Lennart var lätt att umgås med och han gillade att jag var träffsäker. Missar du aldrig?! skrattade han och gav mig en uppskattande näve på axeln. Ja, jag fällde snyggt och prydligt.
Nu var jag där igen, utan vildsvin.
Cittra Jumpy stannade försiktigt och allt blev tyst. Septembermorgonen vara klar och sval. FF och jag gjorde oss redo för strike, avvaktade och varsnade de två som steg ut framifrån. Späd pilot som skyndade till Cessnan medan chauffören vaksamt såg sig omkring.
Vi visste att The Bad Guys hade dålig koll och usel uppbackning.
Baktill tumlade bakbundna libaneser ner på asfalten. De låg nästan orörliga och FF konstaterade med kikarhjälp att de tre männen hade misshandlats. Två svartklädda män med dragna vapen sträckte på sig, skrattade och sparkade upp fångarna.
Cessnan var klar för avfärd och med kolvar i ryggen manades libaneserna att möta sitt öde. Chauffören hjälpte till med knuffar så att två av dem föll omkull och fick motta sparkar och skrän.
Upptagna med sadism som de var tog vi sikte och jag fällde snyggt två med ljuddämpare och FF en och dessutom piloten som gjort redo för att ta ombord libanesernas till sista resan.
Fångarna hade i panik lagt sig ner och vi skyndade fram och lugnade dem, skar loss repen om sargade handleder. FF sa lugnt Oroa er inte. Vi tar er till tryggt sjukhus. Vi ledde och bar dem tillbaka in i Cittran som var solkad av blod och försäkrade igen att de var utom fara. Vi förde dem i samma skräckinjagande bil till en privat vårdklinik.
Senare fick vi veta att ett annat team rensat alla andra, och allt annat från godset. Cessnan bara försvann efter att vår egen pilot lyft som utvisningsminister Forssell planerat men så småningom försvunnit från radar.
Bedrövad godsherre med lidande hustru fick i statstelevision öppenhjärtigt sörja förlusten av sin enda glädje, att flyga med barnen över vårt unika och vackra Sverige.
Vad som hände med libaneserna som vi räddade vet jag inte.
Det är så mycket jag inte vet. Är jag slapp som inte bryr mig? FF tackade med näve och jag log och nävade tillbaka på hans massiva bringa rakt över hjärtat.
Varför gör AA mig och FF till ett team?
Prosa (Roman)
av Staffan Nilsson
Publicerad 2026-06-01 20:42