Jag vaknar i ett rum utan fönster.
I mig rör sig mönster av statiskt brus,
en gryning som aldrig blir ljus, bara skarpare.
Jag lyssnar till mina egna ord.
De faller rätt, men landar snett,
fotsteg i ett främmande hus.
Går på hälarna för att inte störa
något jag inte längre vet om jag är.
Minns doften av blött ylle
och en nacke som böjs i ljuset.
När jag sträcker mig efter det
skär handen genom en bild som glider isär,
min egen minnesyta spricker.
Försöker känna efter
var huden börjar och mörkret slutar,
men läcker ut i kanterna,
utan skepnad att återvända till.
Fortsätter röra mig,
en hand jag aldrig valt
skriver mig inifrån
och varje ord tränger djupare.
En tanke öppnar käkarna:
att jag finns,
utan plats att fästa vid,
ett eko utan röst,
en spegel där baksidan aldrig blev till,
och där jag ser mig själv försvinna.
Fri vers av sphinx
Publicerad 2026-06-08 06:47
Pelle Svedén
Väldigt välskrivet – du har en stark röst.
2026-06-16
S.A.I. Steve Lando
AI evolverar med en AS, världen bedarrar samt försvinner.
2026-06-11
Recycled Redhead 3.0
Formuleringar som ger lite svindel och inte avslöjar sig direkt Tycker mkt om!
2026-06-08
Gunnar Hilén
Tufft som fan !
2026-06-08
Dolcehalit
Väldigt begåvat skrivet med oväntade ordkombinationer och vändningar. Snyggt!
2026-06-08