Jag andas genom en pipa,
fylld av gårdagens glödande minnen,
idag åter tänd av varenda gnista
som uppstår var gång jag andas dig.
Jag sitter i solnedgången,
låter havsbrisen stryka över min panna,
och känner dina fingrar åter vila
mot min blottade hud.
Ett år
av sorger,
av glädje,
av ilska,
av tårar,
av skratt,
av saknad,
Av försoning med ett nytt nu...
Det må låta bisarrt,
det var ju ändå jag som valde att lämna.
Men jag lämnade inte
på grund av att kärlekens lågor kvävts i dunkel istid
Jag lämnade för att jag hade det.
Jag fanns ej mer.
Du märkte det, och sörjde.
Jag märkte det, och led.
Och alla försök till att åter bringa liv i en död pingvin,
Gick förlorade i skuggan av ett digitalt flyktingläger där jag vilade
med andra släckta ljus...
För trötta för den samtid som spelar algoritm-genererade toner
inför stressade människor, som lever stressade liv,
för att nå sina stressiga mål.
I vallmo-ängars spektakulära lågor väntar jag.
Jag blev kvar där.
Jag hittar inte hem...
Prosa av Linkan
Publicerad 2026-06-09 22:43