Vildögd blickar jag framåt mot den historia som ständigt målar min skugga i rökigt glas.
En ständig strävan efter förståelse, att omfamna acceptansen av det nu i vilket jag vandrat vilse.
Tårar från förr vispar gräddmos på den framtid jag fruktar oundviklig.
Vid skrivbordet sitter jag ett ögonblick, tumlar runt i de tusen melodier som skrevs av ett trasigt hjärta som försöker stoppa sin förblödelse.
Ett plåster av sagor som omsveper ett överväldigande nu.
På klipporna dansar jag ett tag, till fiskmåsens skratt och havets brusande ekon av händelser som ännu ej slagit in.
Med havtorn och blåbär pyntar jag min sallad, en desperation efter andra smaker än sälta och tårar.
I skogen vilar jag under granen, där är jag skyddad av moder jords uråldriga vingar av barr. En pust av lövskog påminner om det liv som aldrig blev av, och med sorg i bröstet andas jag varsamt för att inte falla ned i den ocean dit jag förvisat mina färger.
Historierna bär fortsatt hopp om en framtid i solen, elle där molntäcket åtminstone då och då spricker av ett varmt leendes oslagbara sken.
På andra sidan havet väntar jag på min båt, den drev ut, på äventyr bland mäktiga vågor och syrliga vindar.
Jag missade den.
Prosa av Linkan
Publicerad 2026-06-16 12:36
Inte_din
Målande liknelser, vackert bildspråk! Om än lite långa meningar
2026-06-16