Bild: AndLou. Ett försök med lite nyromantisk stämningslyrik i Dan Anderssons anda.
Se svalans flykt där västanvinden glöder,
när skymningen likt tysta skuggor faller.
I mörkrets makt mitt tunga hjärta blöder,
fångat i tidens obevekliga galler.
Jag söker hejda timmens dolda rännil
och dricka djupt ur stundens klara källa.
Att fånga skymningsljuset, lätt servil,
och friden djupt i minnets gömma ställa.
Än kysser solens sista, varma strålar
min bara axels sommarbrända hud,
där jag havets salt och strandens sandkorn målar
likt ditt blonda hår i vindens fria skrud.
Här finns ej krav, ej ordning som bestämmer,
allt svävar tyngdlöst i ett gyllne nu,
medan mitt bröst en tyst begäran rymmer:
Att tiden stannar här, och även du.
Mot stranden rullar bränningens musik,
ett evigt eko, pulserande och tungt,
där snäckor slipas i en glömd mystik
och vaggas invid strandens mjuka punkt.
Här möts det gamla och det helt sublima,
en skönhet utan ände, utan gräns,
när nattens skuggor tyst med ljuset rimmar
i gryningsstundens skira turbulens.
Jag blöter handen där i korta stunder
för att i själen spara minnet ditt,
innan mitt eget livsverk sjunker under
och natten tar det som en gång var mitt.
För tiden rinner, obevekligt sträng,
likt minnet av dig, som sakta bleknar bort.
Här vissnar blomman på en gulnad äng,
och människans levnad är så mörk och kort.
Ja, tid och tidvatten i ständig växling
förvandlar ljuset här vid öppet hav.
Här spelar kosmos ut sin sista häxring
och sänker ljuset i en böljas grav.
En ridå av skymning faller över scenen,
där vågen bryts i dämpat bärnstenssken.
Och ensam står jag kvar på sista stenen,
när dagen vilar, tvättad från synden ren.
Mitt hjärta sväller ändå över, fyllt av liv,
i en vördnadsfull och ordlös, dämpad bön.
Att vandra här, helt utan perspektiv,
gör människans resa svår, men även skön.
Mitt liv är äventyret, vilt och smärtsamt,
en stormig seglats på ett ändlöst hav.
Men just i kväll blir allt så mjukt och varsamt
vid denna strand, som Gud till jorden gav.
Copyright © AndLou
Bunden vers (Rim)
av AndLou
Publicerad 2026-06-17 16:00
Kungskobran
Fin hyllning till livet. Det enda som är säkert är att man föds och att man dör. Allt däremellan är ett äventyr som Karin Boye skrev.
2026-06-18
Dolcehalit
Komplexiteten i livets berg- och dalbana gestaltat på ett generöst språk med rim. Det ligger mycket arbete bakom denna dikt, antar jag. Snyggt!
2026-06-17