Elden brinner inte bara för att värma, utan för att minnas. Det är en bild av det heliga som återvänder av människan som för ett ögonblick minns att jorden inte bara är till salu plats för dyrkan återfödelse
Det finns stunder på året då tiden inte längre flyter, utan samlas i koncentriska cirklar, som om världen andades annorlunda. Sådana nätter tillhör människan inte längre historien, utan myten. Och sommarsolståndet, oavsett om vi kallar det Midsommar eller Sânziene, är en av dessa sällsynta portar, då det verkliga tunnas ut och låter oss skymta en annan ordning.
I norr reser svenskarna den blomprydda pelaren, en vegetabilisk axis mundi, runt vilken gemenskapen dansar. Gesten verkar enkel, men djupt inom den ligger nostalgin för en förlorad värld, då människor fortfarande visste att jordens fruktbarhet och människans fruktbarhet är två sidor av samma mysterium. Ljuset, så kort i de norra länderna, blir en uppenbarelse den dagen: ett löfte om att livet återigen kan besegra mörkret.
I sydöstra Europa, i rumänska byar, kallas samma natt Sânziene. Där dansar flickor klädda i vitt i en cirkel, och eldar tända på kullarna tycks rekonstruera en kosmisk karta. Blommor plockade dagen innan får styrka, och kransar kastade på hustak blir tysta orakel. Allt andas en diskret, nästan skamlig helighet, som om människor vet att de deltar i en ritual äldre än historien själv.
Och ändå, mitt i denna värld laddad med symboler, tar sig den profana verkligheten fram med sin tysta brutalitet. I en rumänsk by tittar en gammal man på majsfältet som vuxit upp till hans midja. Öronens siden, mjukt och glänsande, påminner honom om brösten på flickorna som en gång dansade i Sânziene. Men nu väntar den gamle mannen varken på flickorna eller magin. Han har marken till salu: 10 lei per meter.
Här möts två världar:
– en helig, där jorden är en levande organism, en moder, en vegetabilisk gudom;
– och en modern, där jorden är en vara, en mätbar yta, en handelsvara.
Mircea Eliade (klasiker rumänsk förfatare)skulle ha sagt att denna bristning inte bara är ekonomisk, utan ontologisk. När jorden blir billig minskar inte bara dess materiella värde, utan också minnet av det heliga den bar. Det låga priset är inte en siffra, utan ett symptom: tecknet på att den moderna människan har glömt att se en hierofani i fåran.
Och ändå, på solståndets natt, återställs något. Vare sig det är i Sverige, i det vita ljuset i norr, eller i Rumänien, i doften av hö och vildblommor, tycks världen för ett ögonblick minnas att den inte bara är ett geometriskt rum, utan ett mytiskt territorium. Att jorden inte bara är till salu, utan också för att levas, drömmas om, dyrkas.
Kanske är det därför människor dansar i cirklar.
Kanske är det därför de tänder eldar.
Kanske är det därför de lägger blommor under sina kuddar.
Inte för att upprepa en sedvänja, utan för att återknyta kontakten.
Att säga, utan ord, att världen fortfarande har ett centrum.
Och att mannen, minst en gång om året, kommer ihåg vem han är.
Övriga genrer (Essä/Recension)
av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2026-06-18 09:50