Vid ett vatten så blått
stod mannen i sand
han byggde ett luftslott
av brisen som lekte vid strand
Han beundrade sin borg
med torn och tinnar
en kung på sitt torg
bland soldater av barr och pinnar
Men stormen kom en natt
med en svidande, höstlik vind
mannen i sand fick inte den fatt
den slet och drog i hans pinade kind
Slottets alla sköna ting,
skingrades för vindens skära
mannen i sand gjorde ingenting
fastfryst av en skräck han inte kunde bära
Han skrek i sin förtvivlan och sorg:
”Jag hinner inte med!”
Hjälp, rädda mina drömmars borg!
Han lade sig på marken och led
Efter stormen fanns ingenting kvar,
utom en man i sand
under det kors han bar
ensam på en vindpinad strand
Vid ett vatten så blått
Stod mannen i sand
Fuktiga korn gjorde ansiktet vått
Tårar av grus från ett utblåst land
Han vände sitt glas där han satt
Smekte det sakta med handen
Solen gick upp i dag och ned i natt
Nu byggde han ett slott av sanden
Fri vers av Fredrik Stillesjö
Publicerad 2007-02-12 14:27
Nära
Åh, så vackert!
2007-02-26
Nessie
Den här gillade jag, särskilt som det är en visa. Jag tolkar texten som att vi bygger upp våra slott, måhända verkliga. De slås i spillror och vi blir handlingsförlamade tills det gått en tid och vi kan åter börja bygga nya slott. Fin text i bildspråk, väntar med spänning på att höra melodin.
2007-02-13