Jag förtjänar inte dig.
Jag förstår inte hur du orkar med mig.
Om jag var du skulle jag göra slut med mig och min destruktivitet. Jag skulle ta avstånd från min skit. Du förtjänar efter allt du har gått igenom en människa som kan stötta dig. Inte en människa som parasiterar på din vänskap. Som suger ut all kärlek och snällhet du har att ge.
Jag har försökt, att göra slut med den delen av mig själv länge nu. Men att göra sig av med sig själv är svårt. Den här människan hänger kvar och hon är omöjlig att leva med.
Så därför flyr jag från allt. Egentligen är det mig själv jag lämnar när jag försvinner. Men det går ju inte. Hon hänger kvar som sagt. Springa från människorna som är med mig blir därför den enda lösningen. Söka upp människor som inte känner mig, där jag inte längre är jag.
Minnesluckor förkortar livet. Kanske vill jag leva så här, fort och intensivt. Så att livet inte känns riktigt så långt som det är.
Slippa finnas, slippa minnas. I hemlighet så gillar jag det. Men det går inte att leva så här. Det måste få ett slut. På ett eller annat vis.
Du förtjänar något bättre. En vän som stöttar inte förstör. Men du ska veta att du är allt här i Umeå. Allt som har varit den bra delen under dessa år.
Jag älskar dig Ida.
Fri vers av HiPpIe
Publicerad 2011-10-22 16:23