Ända in i ryggraden,
i skelettet ärgar sig kylan fast.
Det känns som att jag rostar sönder,
som en felgjord pusselbit.
Att jag är uppbyggd av is som skelett.
Kan det vara möjligt?
Ångesten klänger sig fast
och sliter åt sig minsta värme
som min kropps förbränning utgör.
Jag tröst äter i mängder men
det blir ingen skillnad.
Det är fortfarande lika tomt
i magsäcken,
överallt.
Tomhet,
det är allt jag kan känna.
Tomheten rymmer bara
kyla och ångest.
Hat och förtvivlan.
Fri vers av Ladyblack
Publicerad 2012-10-21 18:38
kråkan
var har du tagit vägen? kram
2013-01-13
Nikolai Jungsin
En hungerkänsla som ingen mat kan ro på.. bara om något som kan driva den hemska känslan undan kom... en tom längtan.. djup.. levande..
2012-10-21