Hon är precis som jag,
det vet jag ju,
men det räcker inte
Det blåser kallt från Malmös hamn
En dyster ensamhet brer ut sig
och räddningen finns där i hennes famn
Men det duger inte
Vem ska man vänta på som är värd all tid?
Ju längre tid som går
Ju dyrare och bättre måste priset bli
Hon är inte någon trofé
Istället detta kött och blod
Det är fint det, det borde man tycka om!
Ändå uppskattar man ytlighet mer
Det är en sant svår konst
att inte vara sig själv
Man går hem till sitt
Det kunde vara i någons sällskap
Istället slår man igen dörren i ansiktet på möjligheten
Och ler igenkännande åt ensamheten
som troget väntar i lägenheten
Fri vers av Joel Munther
Publicerad 2012-10-27 16:12
lodjuret/seglare
En alldeles som underbar text i all sin hemtama vetskap om att jo så här ser det ofta nog ut, att tillvarata möjligheten är förstås inte alltid detsamma som att få ett glatt ja, till svar då man är där ute och viftar sin mentala svans. Men viftar man inte så är det ju automatiskt nej, dessvärre. Kanske mera tryggt att inte vifta, ett nej vill man ju inte ha i onödan om man nu ansträngt sig.
2012-10-27