Pojken vandrar på stigen fram
och söker sin moders famn.
Men modern kan ej honom famna
hon i himmelen fick stanna.
Pojken stannar i gläntans slut,
ty där tog gråten slut.
Han snyter och torkar en tår
och börjar läsa Fader vår.
Hans mor har fått ro i sitt bröst.
Det var lungsot och inte pest,
men det tröstrar ej pojken så värst.
Tiden läker alla sår, nån gång.
men vägen kan vara svår och lång.
Med åren minnet så sakta dör bort.
Det är som om jag drömmer,
att mor min gått bort.
Fri vers av Holyghost
Publicerad 2013-02-24 19:31