Det är som en sommarplåga på repeat
som estat sig fast i mina nervbanor
som att jag fallit framstupa utan armar
som orkar bära upp mig igen
En sol som bränner sönder
min synkapacitet
gör mig blind
fast jag ser klarare nu än innan
Du bränner dig på mina vokaler
Allt som skulle hålla dig trygg
Slår dig på kantiga ord
som jag lärt mig ska vara mjuka
Det strömmar ångest ur min mun
Krälar på insidan av människoväggar
av hud
Mitt skydd är genomskinligt
Ruttet som tapeter i ett bortglömt hus
Smutsigt som mina tankar
Frätande magsyra på mina händer
bränner mig på önskan
Att vara allt annat än den
som bor inuti mig
Den som alla kallar jag
Du smakar illa
En leende nyans
Skiftar i skuggor
Existerar
Vill inte ha dig längre inuti mig
För du förstör allt jag vill kalla
Mig
Fri vers av *Camilla*
Publicerad 2013-05-13 22:00
Bengt J Malmsten
Såå tydligt och inträngande! På repeat! Du uttrycker dig väl.
2024-10-01
ej medlem längre
Aj och oj och så otroligt bra. Den känns verkligen.
2014-04-22
Celticgirl
jag vet precis.
2014-01-07
Gunnar Odhner
Som vanligt av dubbelstjärniga Camilla en dikt som griper tag. Ångest, säger Kierkegaard, är svindel. Man står med ena benet utanför fasta marken. Det är det möjligas rörelse i oss. Jag vet hur man kan slippa ångest, har inte haft det på 30 år. Har till och med skrivit en bok om saken med titeln Ingenting är fördolt. Det gäller att förena ord och kropp, teori och praktik, med andra ord: att vara innerligen ärlig.
2013-05-17